Jag ville inte ha något yttre inflytande över mitt liv. Du vet själv, Harry, hur oberoende jag är till min natur. Jag har alltid varit min egen herre; hade åtminstone varit det ända tills jag mötte Dorian Gray. Sedan – men jag vet inte hur jag skall förklara det för dig. Någonting tycktes säga mig att jag stod inför en fruktansvärd kris i mitt liv. Jag hade en underlig känsla av att ödet hade utsökta fröjder men också utsökta sorger i beredskap åt mig. Jag blev rädd och vände mig om för att lämna rummet. Det var inte samvetet som fick mig att göra det; det var ett slags feghet. Det låg inte alls något hedrande i att jag försökte fly.«

»Samvete och feghet är faktiskt samma sak, Basil. Samvete är firmans varumärke. Det är hela saken.«

»Det tror jag inte på, Harry, och jag tror inte att du gör det heller. Hur som helst, vad jag än hade för motiv – och det kan ha varit min stolthet, för jag var mycket stolt av mig på den tiden – så kämpade jag mig verkligen fram till dörren. Där snubblade jag förstås över lady Brandon. ›Ni tänker väl inte rymma er väg så snart, mr Hallward?‹ skrek hon. Du vet ju vilken egendomligt gäll röst hon har?«

»Ja, hon är som en påfågel i allt utom skönhet«, sade lord Henry som satt och drog sönder tusenskönan med långa, nervösa fingrar.

»Jag kunde inte bli av med henne. Hon ledde mig fram till kungligheter och människor med strumpebandsordnar och äldre damer med jättestora tiaror och papegojnäsor. Hon talade om mig som om jag hade varit hennes käraste vän. Jag hade bara träffat henne en gång förut, men hon hade fått i sitt huvud att hon skulle presentera mig som något slags underverk. Jag tror att några av mina tavlor hade gjort stor succé just då, åtminstone hade man pladdrat om dem i de billiga tidningarna, vilket är artonhundratalets kriterium på odödlighet. Plötsligt befann jag mig ansikte mot ansikte med den unge man, vars personlighet hade påverkat mig på ett så egendomligt sätt. Vi stod tätt tillsammans, så att vi nästan rörde vid varandra. Våra ögon möttes igen. Det var obetänksamt av mig, men jag bad lady Brandon presentera mig för honom. Kanske det inte var så tanklöst när allt kommer omkring. Det var helt enkelt oundvikligt. Vi skulle ha pratat med varandra utan presentation. Det är jag säker på. Dorian sade det till mig efteråt. Han kände också att vi var förutbestämda att lära känna varandra.«

»Och hur beskrev lady Brandon denne underbare unge man?« frågade hans vän. »Jag vet att hon går in för att ge en snabb presentation av alla sina gäster.