Jag kommer ihåg när hon ledde mig fram till en barbarisk herre, röd i ansiktet och helt täckt av ordnar och band. Hon väste de mest förbluffande detaljer i mitt öra i en misslyckad viskning som måste ha hörts mycket tydligt av alla som fanns i rummet. Jag flydde helt enkelt. Jag tycker om att få komma underfund med folk på egen hand. Men lady Brandon behandlar sina gäster precis som en auktionsutropare behandlar sina föremål. Antingen bortförklarar hon dem eller också berättar hon allting om dem utom det man vill veta.«

»Stackars lady Brandon! Du går hårt åt henne, Harry!« sade Hallward likgiltigt.

»Min käre vän, hon försökte grunda en salong och lyckades bara öppna en restaurang. Hur skulle jag kunna beundra henne? Men berätta, vad sade hon om Dorian Gray?«

»Åh, något i stil med ›Charmerande pojke – hans stackars gamla mamma och jag – absolut oskiljaktiga – har alldeles glömt vad han gör – rädd för att han – inte gör någonting – åh, jovisst, spelar piano – eller är det fiol, käre mr Gray?‹ Ingen av oss kunde låta bli att skratta och vi blev vänner genast.«

»Skratt är sannerligen inte någon dålig början på en vänskap och det är absolut det bästa slutet på en sådan«, sade den unge lorden och plockade en ny tusensköna.

Hallward skakade på huvudet. »Du förstår inte vad vänskap är, Harry«, mumlade han – »eller för den delen vad fiendskap är. Du tycker om alla; det vill säga du är likgiltig för alla.«

»Så fruktansvärt orättvist av dig!« utropade lord Henry, sköt hatten i nacken och tittade upp på de små molnen som drev över sommarhimlens djupa turkosfärg som trassliga härvor av vitt silke. »Ja, förskräckligt orättvist av dig. Jag gör stor åtskillnad på folk. Jag väljer mina vänner för deras tilltalande yttre, mina bekantskaper för deras goda karaktär och mina fiender för deras skarpa intellekt. Man kan inte vara för noga i valet av sina fiender. Jag har inte en enda som är enfaldig. De är allesammans män med en viss intellektuell styrka, och allesammans uppskattar mig följaktligen. Är det mycket fåfängt av mig? Jag tror att det är ganska fåfängt.«

»Jag tycker nog det, Harry. Men enligt din måttstock skulle jag bara vara en bekantskap.«

»Min käre Basil, du är mycket mer än en bekantskap.«

»Och mycket mindre än en vän. En sorts bror, antar jag?«

»Äsch, bröder! Jag är inte så förtjust i bröder. Min äldste bror vill inte dö och mina yngre bröder tycks aldrig göra annat.«

»Harry!« utbrast Hallward och rynkade pannan.

»Min käre vän, jag är inte riktigt allvarlig. Men jag kan inte låta bli att avsky mina släktingar. Jag antar att det beror på att ingen av oss står ut med andra människor som har samma fel som vi själva. Jag sympatiserar verkligen med de engelska demokraternas raseri mot det de kallar överklassens laster. Massorna tycker att fylleri, dumhet och omoraliskt beteende bör få vara deras speciella privilegium och att om någon av oss gör bort sig så tjuvjagar han på deras mark. När stackars Southwark hamnade i skilsmässodomstolen var deras indignation storslagen. Och ändå tror jag inte att tio procent av proletariatet lever anständigt.«

»Jag håller inte med om ett enda ord av det du har sagt och vad mer är, Harry, jag är säker på att inte du heller gör det.«

Lord Henry strök över sitt bruna pipskägg och knackade med en tofsprydd ebenholtskäpp mot tåspetsen på sin lacksko. »Så engelsk du är, Basil! Det är andra gången du har sagt det. Om man lägger fram en idé för en äkta engelsman – vilket alltid är en djärv handling – så drömmer han aldrig ens om att fundera över om den är riktig eller felaktig. Det enda han tycker är viktigt är om man tror på den själv. Men värdet i en idé har inte alls något att göra med hur uppriktig mannen är som uttrycker den. I själva verket är det troligast att ju mindre uppriktig mannen är desto mer rent intellektuell blir idén, eftersom den i så fall inte kommer att färgas av vare sig hans önskemål, hans begär eller hans fördomar.