Det är allt.«

»Varför vill du inte ställa ut hans porträtt då?« frågade lord Henry.

»Därför att jag ofrivilligt har målat in något som avslöjar hela denna underliga, konstnärliga avgudadyrkan, som jag naturligtvis inte har velat tala med honom om. Han vet ingenting om den. Men omvärlden kanske kan gissa sig till den; och jag vill inte blotta min själ för människornas trångsinta, nyfikna ögon. Min själ skall aldrig läggas under deras mikroskop. Det finns alldeles för mycket av mig själv i tavlan, Harry – alldeles för mycket av mig själv!«

»Skalderna är inte så noga med sådant som du. De vet hur bra passion gör sig när den publiceras. Numera kan ett krossat hjärta betyda stora upplagor.«

»Och för det avskyr jag dem«, utropade Hallward. »En konstnär bör skapa vackra ting men borde inte lägga in något av sitt eget liv i dem. Vi lever i en tid när folk behandlar konsten som om den vore avsedd att vara ett slags självbiografi. Vi har förlorat det abstrakta sinnet för skönhet. En dag skall jag visa världen vad den är; och av det skälet kommer världen aldrig att få se mitt porträtt av Dorian Gray.«

»Jag tycker att du har fel, Basil, men jag skall inte tvista med dig. Det är bara de intellektuellt undermåliga som någonsin tvistar med varandra. Säg mig, är Dorian Gray mycket förtjust i dig?«

Konstnären tänkte efter några ögonblick.

»Han tycker om mig«, svarade han efter en paus. »Jag vet att han tycker om mig. Naturligtvis smickrar jag honom förskräckligt. Jag finner ett egendomligt nöje i att säga sådant till honom som jag vet att jag kommer att ångra att jag har sagt. I regel är han förtjusande trevlig mot mig och vi sitter i ateljén och pratar om tusen saker. Då och då är han emellertid förfärligt tanklös och tycks finna stort nöje i att såra mig. Då, Harry, känner jag mig som om jag hade gett hela min själ till någon som behandlar den som en knapphålsblomma, en liten dekoration som smickrar hans fåfänga, en prydnad för en sommardag.«

»Sommardagar, Basil, har en tendens att dröja sig kvar«, mumlade lord Henry. »Kanske du själv tröttnar fortare än han gör. Det är sorgligt att tänka på det, men utan tvivel varar begåvning längre än skönhet. Det är det som är orsaken till att vi alla gör oss sådan möda att överutbilda oss. I den hårda kampen för tillvaron vill vi ha något som är varaktigt och därför fyller vi våra hjärnor med strunt i det fåfänga hoppet att vi skall få behålla vår plats i livet. Den alltigenom välutbildade människan – han är det moderna idealet. Och hjärnan hos en alltigenom välutbildad man är rent förskräcklig. Den är som en antikvitetsaffär, fylld av idel hemskheter och damm, och allting till ett betydligt högre pris än det egentligen är värt. En dag kommer du att titta på din vän och tycka att dragen i hans ansikte är litet feltecknade eller att du inte riktigt gillar hans färgnyans eller något i den stilen. Du börjar förebrå honom bitten i ditt hjärta och på allvar tycka att han har burit sig illa åt mot dig. Nästa gång han kommer på besök är du alldeles kall och likgiltig. Det är mycket beklagligt för det kommer att förändra dig.