Vad du har berättat är en verkligt romantisk historia, en konstens romans kanske man skulle kunna kalla det, och det värsta med en romans, vad det än är för sort, är att man är blir så oromantisk när den är slut.«

»Harry, prata inte så där. Så länge jag lever kommer Dorian Grays personlighet att dominera mig. Du kan inte känna det jag känner. Du är alldeles för ombytlig.«

»Åh, min käre Basil, det är just därför jag kan känna det. De som är trogna känner bara till den triviala sidan av kärleken: det är de otrogna som upplever kärlekens alla tragedier.«

Och lord Henry strök eld på en tändsticka mot en ask i ett utsökt silveretui och började röka en cigarrett med självmedveten och belåten min, som om han hade summerat hela världen i en enda fras. Det hördes ett rassel av kvittrande sparvar bland de gröna, blanka murgrönebladen och de blå molnskuggorna jagade varandra över gräset som svalor. Så behagligt det var i trädgården! Och så förtjusande andra människors känslor var! – mycket mer förtjusande än deras idéer, tyckte han. Ens egen själ och vännernas passioner – det var de ting som var fascinerande här i livet. Han tänkte tyst och roat på den tråkiga lunch som han hade undvikit genom att stanna så länge hos Basil Hallward. Hade han gått till sin faster skulle han säkert ha träffat lord Goodbody där och konversationen skulle hela tiden ha rört sig om bespisning av de fattiga och om hur nödvändigt det var med goda natthärbärgen. Alla gäster skulle ha predikat om hur viktiga de dygder var, som de inte själva behövde utöva i sitt liv. De rika skulle ha talat om värdet av att hushålla och de lata skulle ha talat mångordigt om arbetets värdighet. Det var underbart att ha undsluppit allt det där! När han tänkte på sin faster slog honom en tanke. Han vände sig till Hallward och sade:

»Min käre vän, just nu kom jag ihåg.«

»Vad kom du ihåg, Harry?«

»Var jag har hört namnet Dorian Gray.«

»Var gjorde du det?« frågade Hallward och rynkade pannan lätt.

»Se inte så arg ut, Basil. Det var hos min faster, lady Agatha. Hon berättade att hon hade upptäckt en bedårande ung man, som skulle hjälpa henne i East End, och att han hette Dorian Gray. Jag måste säga att hon aldrig talade om för mig att han såg bra ut. Kvinnor uppskattar inte ett vackert yttre; det vill säga goda kvinnor gör det inte. Hon sade att han var mycket uppriktig och hade en vacker natur. Jag föreställde mig genast en varelse med glasögon och rakt och stripigt hår, förskräckligt fräknig och kringklampande på jättefötter. Jag önskar jag hade vetat att det var din vän.«

»Jag är glad att du inte gjorde det, Harry.«

»Varför det?«

»Jag vill inte att du skall träffa honom.«

»Du vill inte att jag skall träffa honom?«

»Nej.«

»Mr Dorian Gray är i ateljén, sir«, sade hovmästaren och kom ut i trädgården.

»Nu måste du presentera mig«, utropade lord Henry skrattande.

Konstnären vände sig till sin betjänt, som stod och blinkade i solljuset.

»Be mr Gray att vänta, Parker. Jag kommer om några ögonblick.«

Mannen bugade sig och gick tillbaka längs gången.

Sedan tittade Basil på lord Henry.

»Dorian Gray är min käraste vän«, sade han. »Han har en enkel och vacker natur. Din faster hade alldeles rätt i det hon sade om honom. Fördärva honom inte. Försök inte påverka honom. Du har ett dåligt inflytande. Världen är stor och det finns många underbara människor i den. Ta inte ifrån mig den enda människa som kan göra min konst fängslande, sådan den nu är: mitt liv som konstnär hänger på honom. Kom ihåg, Harry, att jag litar på dig.«

Han talade mycket långsamt och orden tycktes tränga sig fram ur honom nästan mot hans vilja.

»Sådant strunt du pratar!« sade lord Henry leende, tog Hallward under armen och nästan ledde honom in i huset.

II

När de steg in fick de syn på Dorian Gray.