En julsaga

En julsaga

Charles Dickens

2012-08-06

Copyright

ISBN 10: 91-976596-2-2

ISBN 13: 978-91-976596-2-8

Utgiven av ataco publishing 2012

Skriven av Charles Dickens

Översättning av Stefan Lund

Omslag av Malin Nergård

Förord

Jag har ansträngt mig i denna spöklika lilla bok, att uppresa en Idés Ande, som icke må falla mina läsare ur hågen vis a vis sig själva, med varandra, tiden på året, eller ens med mig. Må den hemsöka deras hem på ett angenämt sätt och att ingen må avvisa den.

Deras allra mest trogne vän och tjänare,
C.D.

December, 1843

Första versen — Marleys vålnad

Till att börja med: Marley var död. Det råder inget som helst tvivel om den saken. Protokollet rörande begravningen var undertecknat av prästen, skrivaren, begravningsentreprenören och den främste av de sörjande. Scrooge hade skrivit under den. Och Scrooges namnteckning var god för vad han än valde att underteckna.

Gamle Marley var lika död som en spik i en dörr.

Lägg dock märke till, att jag inte avser att uttrycka vad jag av egen erfarenhet vet är så synnerligen dött hos just en spik i en dörr. Jag hade snarare, för egen del, varit böjd att anse att en spik i en likkista var det mest döda föremålet inom järnhanteringen. Men våra förfäders vishet är höjd över allt tvivel; och mina ohelgade händer må inte störa den, utan att detta rike går under. Därför ber jag, att åter få upprepa, med eftertryck, att Marley var lika död som en dörrspik.

Visste Scrooge att Marley var död? Självklart visste han det. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Scrooge och han var kompanjoner under jag vet inte hur många år. Scrooge var hans ende testamentsexekutor, hans ende gode man, hans ende förbundne, hans ende arvtagare, hans ende vän och ende sörjande. Och inte ens Scrooge var mer förfärligt uppriven av denna tragiska händelse, än att han gjorde strålande affärer under den dag begravningen hölls och högtidlighöll den genom att avsluta en prima affärsuppgörelse. Omnämnandet av Marleys begravning för mig tillbaka till den punkt som jag utgick ifrån. Det råder inget tvivel om, att Marley var död. Detta måste stå helt klart, om inte allt det underbara skall försvinna, ur den saga jag nu ämnar berätta. Om vi inte vore fullkomligt övertygade om, att Hamlets fader dog innan skådespelet tar sin början, skulle det inte finnas något mer anmärkningsvärt i hans promenad nattetid, i östanvinden på sin egen fästnings krön, än det skulle ha varit, att finna vilken som helst medelålders hedersman, hastigt dyka upp i mörkret, på en blåsig plats — låt oss säga Saint Paul-kyrkogården till exempel — bokstavligen, i avsikt att förbrylla sin sons svaga sinne.

Scrooge lät aldrig måla över gamle Marleys namn. Där stod de, under åratal efteråt, ovanför lagerhusets dörr: Scrooge & Marley. Firman var känd som Scrooge & Marley. Ibland kallade folk som var nya bekantskaper till firman Scrooge för Scrooge och ibland honom för Marley, men han lystrade till bägge namnen. Det gjorde honom det samma vilket de använde.

Åh, han var en skoningslös näve vid kvarnstenen, Scrooge! Han var en rakande, vridande, gripande, skrapande, girig, beräknande gammal syndare! Hård och skarp som en bit flintsten, från vilken inget stål någonsin slagits fram någon frikostighets eld; hemlighetsfull och sig själv nog, och en ostronets make till enstöring. Kylan inom honom frös hans åldrade drag, bet hans spetsiga näsa, rynkade hans kinder, gjorde hans gång stel; färgade hans öron röda, hans tunna läppar blå; och yttrade sig med all tydlighet i hans raspande röst. Rimfrost täckte hans hjässa, ögonbryn och trådtunna haka. Han bar alltid med sig sin egen låga temperatur; hans kontor frös under vardagarna; och tinade inte upp en enda grad ens under julen.

Yttre värme och kyla hade litet inflytande på Scrooge. Ingen värme kunde värma honom, inget vinterväder kyla honom. Inga vindars blåst bet bittrare än han själv, inget snöfall var mer beslutsamt i sina avsikter, inget ihållande regn mindre mottagligt för ens de enträgnaste böner. Dåligt väder rådde inte på honom. Den häftigaste regnskur, snöby eller hagelstorm kunde skryta med en enda fördel framför honom: De föll ofta “frikostigt”, vilket ord aldrig kunde användas om Scrooge.

Ingen stoppade honom någonsin på gatorna, för att säga, med glädje i anletsdragen: “Min käre Scrooge, hur står det till; när kommer Ni på besök?” Inga tiggare bad honom om en liten slant; inga barn frågade honom hur mycket klockan var; ingen, vare sig man eller kvinna, frågade honom en enda gång under hans liv om vägen hit eller dit. Även de blindas ledarhundar föreföll känna honom; och när de såg att han närmade sig, drog de sina ägare in i portar och upp längs gränder; för att därefter vifta på svansarna, som sade de: “Inga ögon alls är bättre än onda ögon, mörke herre!”

Men vad brydde sig Scrooge! Det var precis så han ville ha det. Att vandra längs livets tätt befolkade gator, avvisande all mänsklig sympati, var vad de som vet vad de talar om, kallar “toppen” enligt Scrooge.

Det hände sig en gång — av årets alla goda dagar, på själva julafton — att den gamle Scrooge satt upptagen i sin skrivkammare. Det var kallt, bitande, bistert väder: Dimmigt.