De övriga våningarna var uthyrda som kontor. Gränden var så mörk att till och med Scrooge, som kände till varje sten, tvingades famla sig fram med händerna framför sig. Dimman och frosten hängde över den svarta gamla porten i huset som föreföll det som en vädrets Ande satt i sorgsen meditation på dess tröskel.

Nå, det är ett faktum att det inte var något som helst egendomligt med portklappen på ytterdörren, förutom att den var mycket stor. Det är även ett faktum att Scrooge hade sett den dagligen, morgon och kväll, under hela den tid som han hade bott på detta ställe; även att Scrooge hade lika lite av vad som kallas fantasi, som vilken annan man i Londons City, till och med innefattande — vilket är ett för stort ord i sammanhanget — skråna, åldermännen och hovbetjäningen. Låt oss även hålla i minnet, att Scrooge inte ägnat gamle Marley en tanke, sedan han omnämnde sin sedan sju år avlidne kompanjon tidigare under eftermiddagen. Och må sedan envar människa förklara för mig, den som kan, hur det kunde komma sig, att Scrooge, medan han satte sin nyckel i portlåset, i portklappen såg, utan att den föreföll genomgå någon förvandlingsprocess — inte en portklapp, utan Marleys anlete.

Marleys ansikte. Det hade inte samma slags ogenomträngliga skugga som alla andra föremål i gränden, utan det stod ett dunkelt sken kring det, som kring en dålig hummer i en mörk källare. Det fanns heller intet ilsket eller rasande över det, utan det betraktade Scrooge på samma sätt som Marley själv brukat göra, med spöklika glasögon uppfällda över dess spöklika panna. Håret rörde sig besynnerligt, som av andedräkt eller varm luft och trots att ögonen var helt öppna, rörde de sig inte det minsta. Detta och dess askgrå färg gjorde det till en ryslig syn; men det skrämmande föreföll inte bero av ansiktet och ligga utanför dess egen kontroll, utan snarare än vara en del av dess eget uttryck.

Medan Scrooge oupphörligt iakttog detta fenomen förvandlades det tillbaka till en portklapp.

Att påstå att han inte upprördes, eller att hans blod inte isades inför en så fruktansvärd upplevelse som han hade varit främmande för alltsedan barnsben, skulle ha varit en lögn. Men när han lade sin hand på nyckeln, hade han återhämtat sig, vred beslutsamt om den, klev in och tände ljuset i staken.

Han avvaktade med ett ögonblicks obeslutsamhet, innan han stängde dörren; och han iakttog först noggrant dess baksida, som väntade han sig halvt om halvt att skrämmas av synen av Marleys hårpiska sticka ut i farstun. Men det fanns inget alls på baksidan av dörren, förutom de bultar och muttrar som höll portklappen på plats, så han suckade “puh, puh” och slog igen porten med en skräll.

Ljudet därav ekade genom huset som en åskskräll. Varje rum ovanför och varje fat i vinhandlarens källare nedanför föreföll ha sin egen form av eko. Scrooge var dock inte den som lät sig skrämmas av ekon. Han reglade porten och vandrade genom farstun och uppför trapporna; sakta, medan han ordnade med ljuset under tiden.

Man talar ibland vagt om att köra med ett sexspann uppför en gammeldags trappa eller en dålig, omogen, lagstiftning; men jag påstår att man gott och väl kunnat frakta en kalesch uppför denna trappa till och med på bredden, med tistelstången mot väggen och dörrarna mot trappräcket: Och detta med yttersta lätthet. Det fanns gott och väl utrymme nog och skulle ha blivit över; vilket kanske är skälet till att han såg ett snabbt passerande ekipage framför sig i dunklet. Ett halvdussin av gaslamporna ute på gatan skulle inte ha klarat av att lysa upp entréhallen alls, så man måste förstå att det var tämligen mörkt där, upplyst endast av Scrooges ljusstake.

Scrooge fortsatte uppåt utan att bry sig därom. Mörker är billigt och Scrooge trivdes med det. Men innan han stängde sin tunga dörr, vandrade han igenom rummen för att se att allt där var som det skulle. Han hade precis tillräckligt gott minne av ansiktet för att göra detta.

Vardagsrum, sovrum och skräpkammare. Allt var som det skulle. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten eld brann i eldstaden; sked och skål på plats; och den lilla grytan med vattvälling (Scrooge led för tillfället av en mildare förkylning) på sin krok över elden. Ingen under sängen; ingen i klädkammaren; ingen i hans morgonrock som hängde på ett misstänkt sätt på en krok i väggen. Skräpkammaren som vanligt. Samma gamla eldgaller, skor, två fiskkorgar, tvättställ på tre ben och en eldgaffel.

Helt tillfreds med inspektionen stängde han dörren och låste in sig, med dubbla slag, vilket inte var hans vana. Sålunda skyddad mot överraskningar tog han av sig kravatten; tog på sig morgonrocken och tofflorna och sin nattmössa; och satte sig framför elden för att förtära sin välling.

Det var verkligen en mycket liten eld; ingenting för en sådan bister natt. Han tvingades sitta mycket nära den och böja sig framåt, innan han kunde utvinna den minsta känsla av värme ifrån en sådan liten andel bränsle. Eldstaden var gammal, byggd av någon holländsk köpman för länge sedan och runt om utsmyckad med märkvärdigt formade holländska mosaikstycken, utformade för att illustrera ställen ur Bibeln. Där fanns Kain och Abel; Faraos döttrar; Drottningen av Saba; änglar, som himmelska budbärare nedstigande genom luften, på moln liknande fjäderbäddar; Abraham; Belhassar; apostlarna i färd med att gå till sjöss i småbåtar; hundratals små figurer ägnade att fånga hans tankar — och ändå var det Marleys ansikte, sedan sju år död, som framkallades i hans sinne, som genom den gamle profetens stav och som överskuggade allt annat. Om var och en av dessa små släta stenbitar hade varit tomt till att börja med, med förmågan att forma någon slags bild på sin yta, från de osammanhängande fragmenten, i hans huvud, skulle där ha framkallats en kopia av gamle Marleys huvud på vart och ett av dem.

“Humbug!” sade Scrooge och gick genom rummet.

Efter ett flertal vändor satte han sig åter ned.