Förvillelser

Hjalmar Söderberg

Förvillelser

Albert Bonniers Förlag

I

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i butiken.

Han var helt ung, knappast tjugu år.

Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, f rån havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs.

– Se Tomas, god dag, i nya röda handskar… Jag gratulerar dig till din medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar…

Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat fått ett rätt betydligt arv.

– Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma, som vanligt… Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen med en flaska rhenvin.

– Ja, varför inte…

Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden – en lösskuren ballong, som seglade bort över taken.

Tomas gick och smålog för sig själv.

– Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något?

– Nej, jo… Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta… Hon hade så rädda, rödbruna ögon.

– Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.

De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen hade röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och tom; sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.

– Hur gammal tror du att hon är?

– Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.

Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och an i korridorernas skymning.

Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av haremsgemak. Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.

Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.

Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.

– Har du något att röka? frågade Tomas.

Hall tog upp sitt cigarrettfodral.

Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det var någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra slut på dem.

Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt, bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var spensligt byggd och något under medellängd.

– Vet du vad, Hall – jag träffade Märta Brehm i går afton, hos Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som jag nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit ros i bröstet.

Hall smålog.

– Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett halvt år.

– Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut.

Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande blick.

– Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?

– Jag tror det.

Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son, med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par år återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv års ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man honom oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom sin förmögenhet.

Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade honom, vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:

– Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag hyra ett band och resa omkring och spela det.

En ruta stod öppen.