Jag får nog skaffa mig födan själv, så liten jag är.»

Tiggaren grep om kälkstaken för att skjuta på. Flickan vände sig om och såg på honom. »Du skall inte tro, att du får någonting för det,» sade hon.

Tiggaren till att skratta.

»Du måtte visst vara dotter till Brobyprästen, du.»

»Jojo män, är jag så. Fattigare far har mången, ingen har sämre. Det är dagsens sanning, fast det är skam, att hans eget barn skall behöva säga det.»

»Han lär vara snål och elak, far din.»

»Snål är han, och elak är han, men dotter hans lär bli ändå värre, om hon får leva, säger folk.» »Jag menar folk har rätt, du. Jag skulle just vilja veta var du har kommit över den här mjölsäcken.»

»Det kan väl inte göra stort heller att tala om det för dig. Jag tog säd i fars spannmålsbod i morse, och nu har jag varit till kvarnen.»

»Får han inte se dig, när du kommer hemdragandes med den?»

»Du har visst gått för tidigt från mästarn. Far är borta i sockenbud, kan du förstå.»

»Det kommer någon åkande bakom oss i backen. Jag hör hur det gnisslar under meden. Tänk, om det är han, som kommer!»

Flickan lyssnade och spejade, och så började hon stortjuta.

»Det är far,» snyftade hon. »Han slår ihjäl mig. Han slår ihjäl mig.»

»Ja, nu äro goda råd dyra och snabba råd bättre än silver och guld,» sade tiggaren.

»Se,» sade barnet, »du kan hjälpa mig. Ta repet och dra kälken, så tror far, att han är din.»

»Vad skall jag sedan göra med den?» frågade tiggaren och lade repet över sina axlar.

»Dra den vart du vill nu till en början, men kom upp till prästgården med den, när det blir mörkt! Jag skall nog passa på dig. Du skall komma med säcken och kälken, förstår du!»

»Jag får försöka.»

»Gud nåde dig, om du inte kommer!» ropade flickan, i det hon sprang ifrån honom, skyndande hem före fadern.

Tiggaren vände kälken med tungt hjärta och sköt den ned till gästgivargården.

Den stackaren hade haft sin dröm, där han hade gått i snön med halvnakna fötter. Han hade gått och tänkt på de stora skogarna norr om Löven, på de stora finnskogarna.

Härnere i Bro socken, där han nu färdades utmed sundet, som binder samman Övre och Nedre Löven, i dessa rikedomens och glädjens ryktbara trakter, där herrgård ligger vid herrgård, bruk vid bruk, här var honom varje väg för tung, varje rum för trångt, varje bädd för hård. Här måste han bittert längta efter de stora, eviga skogarnas fred.

Här hörde han slagor dåna på varje loge, som om säden aldrig kunde bli sluttröskad. Timmerlass och kolryssar kommo oupphörligt ned ur de outtömliga skogarna. Ändlösa malmforor drogo fram på vägarna i djupa spår, som hundratal av föregångare hade filat upp. Här såg han slädar, fyllda med åkande, ila mellan gårdarna, och det tycktes honom, som om glädjen hölle tömmarna och skönhet och kärlek stode på meden. Å, vad den stackaren gick där och längtade upp till de stora, eviga skogarnas fred!

Därborta, där träden stå raka och pelarlika upp ur den jämna marken, där snön vilar i tunga lager på de orörliga grenarna, där vinden är maktlös och blott spelar helt stilla i topparnas barr, där ville han vandra allt längre och längre in, till dess en dag krafterna skulle svika honom och han skulle falla ned under de stora träden, döende av hunger och köld.

Han längtade efter den stora, susande graven ovanför Löven, där han skulle övermannas av förgängelsens makter, där det äntligen skulle lyckas hungern, kölden, tröttheten och brännvinet att förgöra denna arma kropp, som kunde uthärda allt.

Han var nedkommen till gästgivargården och ville där invänta kvällen. Han gick in i skänkrummet och satt i slö vila på bänken vid dörren, drömmande om de eviga skogarna.

Gästgivarmor förbarmade sig över honom och gav honom en sup brännvin. Hon gav honom till och med två, eftersom han bad så ivrigt.

Men mer ville hon inte skänka honom, och tiggaren råkade i full förtvivlan. Han måste dricka mer av detta starka, söta brännvin. Han måste än en gång känna hjärtat dansa i kroppen och tankarna flamma under ruset. O, detta söta sädesvin! Sommarens sol, sommarens fågelsång, sommarens doft och skönhet flöto omkring i dess vita våg. Ännu en gång, innan han försvinner i natt och mörker, vill han dricka sol och lycka.

Så bytte han först bort mjölet, sedan mjölpåsen och sist kälken mot brännvin. Av detta fick han ett gott rus och sov bort en god del av eftermiddagen på en bänk i krogrummet.

Då han vaknade, begrep han, att det återstod honom bara en sak att göra. Eftersom denna usla kropp hade tagit allt herravälde över hans själ, eftersom han hade kunnat supa upp vad ett barn hade anförtrott honom, eftersom han var en skam för jorden, måste han befria den från bördan av så mycken uselhet. Han måste återge sin själ friheten, låta den gå till Gud.

Han låg på bänken i krogrummet och dömde sig själv: »Gösta Berling, avsatt präst, anklagad för att ha supit upp mjölet för ett hungrigt barn, dömes till döden. Vilken död? Döden i drivorna.»

Han fattade sin mössa och raglade ut.