Han var varken fullt vaken eller fullt nykter. Han grät av medlidande med sig själv, med sin stackars nedsudlade själ, som han måste ge fri.

Han gick inte långt och vek inte av från vägen. Vid själva vägkanten låg en hög driva. Där kastade han sig ned för att dö. Han slöt ögonen och försökte sova.

Ingen vet hur länge han låg så, men det var ännu liv i honom, då Brobyprästens dotter kom springande framåt vägen med en lykta i handen och fann honom i drivan vid vägkanten. Hon hade stått i timtal och väntat på honom. Nu hade hon sprungit utför Broby backar för att söka reda på honom.

Hon kände genast igen honom, och så började hon skaka på honom och skrika av all makt för att få honom vaken.

Hon måste veta var han hade gjort av hennes mjölsäck.

Hon måste kalla honom tillbaka till livet åtminstone för så lång stund, att han kunde säga henne vad som blivit av hennes kälke och hennes mjölsäck. Söta far sloge ihjäl henne, om hon hade slarvat bort hans kälke. Hon bet tiggaren i fingret och klöste honom i ansiktet, och på samma gång skrek hon som en förtvivlad.

Då kom någon åkande på landsvägen.

»Vem tusan är det, som skriker?» frågade en barsk röst.

»Jag vill veta var den här karlen har gjort av min mjölpåse och min kälke,» snyftade barnet och dunkade med knutna nävar mot tiggarens bröst.

»Är det en förfrusen, som du klöser på det viset? Upp med dig, vildkatt!»

Den åkande var en stor, grov kvinna. Hon steg ur släden och kom bort till drivan. Barnet tog hon i nacken och slängde det upp på vägen. Därpå böjde hon sig ned, sköt armarna under tiggarens kropp och lyfte upp honom. Sedan bar hon honom till släden och lade ned honom i den.

»Kom med in på gästgivargården, vildkatt,» ropade hon åt prästdottern, »så få vi höra vad du vet om den här saken!»

*

En timme senare satt tiggaren på en stol nere vid dörren i gästgivargårdens bästa rum, och framför honom stod den myndiga frun, som hade räddat honom ur drivan.

Sådan, som Gösta Berling nu såg henne, stadd på hemfärd från kolkörning i skogarna, med sotiga händer och kritpipa i munnen, klädd i en kort, ofodrad fårskinnspäls och randig, hemvävd yllekjol, med becksömsskor på fötterna och knivslidan i barmen, sådan han såg henne med grått hår, rätt uppstruket över ett gammalt, vackert ansikte, sådan hade han hört henne beskrivas tusen gånger, och han förstod, att han hade stött samman med den ryktbara majorskan på Ekeby.

Hon var den mäktigaste kvinnan i Värmland, härskarinna över sju bruk, van att befalla och lydas; och han var bara en stackars livdömd man, utblottad på allt, vetande, att varje väg var honom för tung, varje rum för trångt. Hans kropp skalv av förfäran, medan hennes blick vilade på honom.

Hon stod tyst och såg på den mänskliga uselheten framför sig, de röda, svullna händerna, den utmärglade gestalten och det härliga huvudet, som ännu i förfall och vanvård strålade i vild skönhet.

»Han är Gösta Berling, den galna prästen?» sade hon spörjande.

Tiggaren satt orörlig.

»Jag är majorskan på Ekeby, jag.»

Det gick en darrning genom tiggarens kropp. Han knäppte sina händer och lyfte ögat med en längtans blick. Vad skulle hon göra med honom? Skulle hon tvinga honom att leva? Han bävade för hennes styrka. Och dock hade han varit så nära att nå de eviga skogarnas fred.

Hon började striden med att säga honom, att Brobyprästens dotter hade fått sin kälke och sin mjölsäck tillbaka, och att hon, majorskan, hade en fristad åt honom som åt så mången annan hemlös stackare i kavaljersflygeln på Ekeby. Hon bjöd honom ett liv i lek och lust, men han svarade, att han måste dö.

Då slog hon knytnäven i bordet och lät honom höra sin tanke rent ut.

»Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra stort på det, om det vore så, att han levde. Se, en sådan utmagrad kropp och sådana maktlösa lemmar och sådana matta ögon, och han menar, att han har något kvar att döda! Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling?

Jag ser, att han har en dödskalle till huvud, och jag tycker, att maskarna krypa fram ur hans ögonhålor. Känner han inte, att han har munnen full av mull? Hör han inte hur knotorna skramla, när han rör sig?

Han har dränkt sig i brännvin, Gösta Berling, och död är han.

Det, som nu rör sig hos honom, är bara dödningaknotor, och han vill inte unna dem att få leva; om han vill kalla det liv? Det är just, som om han ville missunna de döde en dans över gravkullarna i stjärnljuset.

Skäms han för att han har blivit avsatt, eftersom han vill dö nu? Det vore mera ära med att han använde sina gåvor och bleve till någon nytta på Guds gröna jord, skall jag säga honom. Varför kom han inte till mig strax, så skulle jag ha ställt allt till rätta igen åt honom? Ja, nu väntar han sig väl mycken heder av att bli svept och lagd på sågspån och kallas ett vackert lik?»

Tiggaren satt lugn, nästan småleende, medan hon dundrade fram sina vreda ord. Ingen fara, jublade han, ingen fara! De eviga skogarna vänta, och hon har ingen makt att vända din själ därifrån.

Men majorskan teg och gick ett par slag upp och ned i rummet. Så tog hon plats framme vid spiseln, satte upp fötterna på hällen och stödde armbågarna mot knäet.

»Tusan djävlar!» sade hon och småskrattade för sig själv. »Det är mer sant det jag säger, än jag själv märker. Tror han inte, Gösta Berling, att de flesta i denna världen äro döda eller halvdöda? Tror han jag lever? Ånej då! Ånej då!

Ja, se på mig, han! Jag är majorskan på Ekeby, och jag är väl den mäktigaste frun i Värmland. Om jag vinkar med ett finger, så springer landshövdingen, och om jag vinkar med två, så springer biskopen, och vinkar jag med tre, så dansa både domkapitel och rådmän och alla brukspatroner i Värmland polska på Karlstads torg. Tusan djävlar, pojke, jag säger honom, att jag inte är något annat än ett påklätt lik. Gud vet hur litet liv det är i mig.»

Tiggaren lutade sig fram på stolen och lyssnade med spända sinnen. Den gamla majorskan satt och vaggade framför elden. Hon såg inte på honom, medan hon talade.

»Tror han inte,» fortsatte hon, »att om jag vore en levande människa, som såge honom sitta där, usel och bedrövlig med självmordstankar i sinnet, tror han inte, att jag skulle ta dem ur honom i ett andedrag? Då skulle jag ha tårar för honom och böner, som vände upp och ner på honom, och jag skulle frälsa hans själ, men nu är jag död.

Har han hört, att jag en gång var den vackra Margareta Celsing? Det var inte i går, men ännu kan jag sitta och gråta mina gamla ögon röda över henne.