Endast ett par torskar hade han kvar på bottnen af lasset, eftersom han under dagens lopp hade rest omkring till alla de skutor, som lågo infrusna i skärgården, och sålt fisk på dem.

Där ombord satt skepparen med sina män och hade dödtråkigt. De köpte fisk af handelsmannen, inte därför att de behöfde den, utan för att få någon att tala vid.

Då de kommo ned på isen till Torarin, satte han på sig en oskyldig min.

Han började tala med dem om vädret. »I mannaminne har det inte varit så vackert väder som i år,» sade Torarin. »I nära nog trenne veckor hafva vi haft lugnt väder och sträng köld. Det är annat än hvad vi äro vana vid i skärgården.»

Men skepparen, som låg där med den stora galeasen fullastad af silltunnor, och som hade frusit inne i en vik nära Marstrand, just då han varit färdig att styra ut till hafs, han såg bistert på Torarin och svarade:

»Jaså, du kallar detta vackert väder.»

»Hvad annat skulle jag kalla det?» sade Torarin. Han såg oskyldig ut som ett barn. »Himlen är klar och lugn och blå, och natten är lika grann som dagen. Jag har aldrig förr varit med om att kunna köra omkring på isen vecka efter vecka. Det är inte ofta hafvet lägger sig här ute, och om det något år varit isbetäckt, så har alltid en storm kommit och rifvit upp det om några få dagar.»

Skepparen stod mörk och dyster; han svarade ej Torarin något på allt hans prat. Då började Torarin spörja, hvarför han ej begåfve sig in till Marstrand. »Det är ju inte mer än en timmes vandring öfver isen,» sade Torarin. Härpå fick han ej heller något svar. Torarin förstod, att karlen ej ville lämna galeasen ett ögonblick af fruktan att ej vara till hands, då isen skulle bryta upp. Sällan har jag sett någon med ögon så sjuka af längtan, tänkte Torarin.

Men skepparen, som nu dag efter dag hade suttit instängd bland skären och icke kunnat hissa sitt segel och fara ut till hafs, han hade under tiden haft så många tankar, och han sade till Torarin:

»Du, som reser omkring öfver allt och hör talas om allt, som händer, vet du hvarför Gud så länge stänger vägarna ut till hafvet detta år och håller oss alla i fångenskap?»

Då han sade detta, upphörde Torarin att le, men han ställde sig ovetande och sade: »Nu vet jag inte hur du menar det.»

»Jo,» sade skepparen, »jag låg en gång i hamnen i Bergen en hel månad, och det blåste motvind alla dagar, så att intet skepp kunde gå ut. Men ombord på ett af de skepp, som lågo instängda i hamnen, fanns en man, som hade stulit i kyrkor, och han skulle ha undkommit, om inte stormen hade rasat. Nu hunno de att spana ut, hvar han fanns, och så snart han hade blifvit bragt i land, blef det genast vackert väder och god vind. Förstår du nu hvad jag menar, då jag frågar, om du vet, hvarför Gud håller hafvets portar stängda?»

Torarin stod nu en stund tyst. Det såg ut, som hade han haft lust att svara med allvarliga ord. Men han slog bort det och sade: »Du blir tungsint af att sitta här instängd mellan skären. Hvarför beger du dig ej in till Marstrand? Jag skall säga dig, att där föres ett gladt lif. Där gå hundratals främmande, de ha intet annat att göra än dansa och dricka.»

»Hur kan det vara så mycken glädje därinne?» sade skepparen.

»Å,» sade Torarin, »där går sjöfolk, som har sina skepp infrusna såsom du. Där finnes en mängd fiskare, som just hade slutat att fånga sin sill, då de blefvo hindrade af isen att fara hem. Och där gå ett hundrade skottska legoknektar, som fått orlof ur tjänsten och ligga här och vänta på lägenhet att fara hem till Skottland. Tror du att alla dessa gå med hängande hufvud och försumma att göra sig glada dagar?»

»Ja, det må nu vara, att dessa kunna förnöja sig, men jag tycker bäst om att vänta härute,» sade skepparen.

Torarin gaf honom en snabb blick. Skepparen var en lång, mager karl. Hans ögon voro ljusa och vattenklara med en svårmodig blick. Den där karlen kan ej jag göra glad och ingen annan heller, tänkte Torarin.

Än en gång började skepparen själfmant tala med honom. »De där skottske,» sade han, »äro de bra folk?»

»Är det måhända du, som skall föra dem öfver till Skottland?» sade Torarin.

»Ja,» sade skepparen, »jag har last till Edinburg, och en af dem har nyss varit härute och talat med mig, om all jag skulle laga dem. Men jag tycker ej om att segla med sådana vilda sällar ombord, och jag bad honom om betänketid. Har du hört något om dem? Tror du, att jag kan våga att taga emot dem?»

»Jag har ej hört annat om dem, än att det skall vara ett tappert folk.