Du kan säkert taga emot dem.»

Men i samma stund, som Torarin sade detta, reste sig hans hund upp från lasset, satte nosen i vädret och började tjuta.

Torarin afbröt då genast berömmet öfver skottarne.

»Hvad är det nu åt dig, Grim, min hund?» sade han. »Tycker du, att jag står alltför länge stilla på isen och pratar bort tiden?»

Han gjorde sig i ordning att fara. »Ja, lef då väl här ute!» sade han.

Torarin körde in till Marstrand genom det smala sundet mellan Klöfverön och Koön. Då han var så långt kommen, att han kunde se Marstrand, märkte han, att han ej var ensam ute på isen.

I det klara månskenet såg han en lång karl med stolt hållning gå fram öfver snön. Han såg, att han bar en plymprydd hatt och rikt utstyrda kläder med vida puffar.

»Se där,» sade Torarin för sig själf, »där går sir Archie, de skottskes anförare, som i kväll har varit ute på galeasen för att betinga sig öfverfart till Skottland.»

Torarin var mannen så nära, att han hade kört fatt hans långa skugga, som gled fram efter honom. Hans häst satte just sina hofvar på skuggbildens hattplymer.

»Grim,» sade Torarin, »skola vi fråga honom, om han vill åka med oss in till staden?»

Hunden började genast resa på sig, men Torarin lade då handen på hans rygg . »Var du stilla, Grim, min hund! Jag ser, att du ej tycker om de skottske.»

Sir Archie hade ej märkt, att någon var honom så nära. Han gick framåt, utan att se sig om. Torarin tog helt sakta af åt sidan för att komma förbi honom.

Men i detsamma såg Torarin bakom den skottske herrn något, som var likt ännu en skugga. Han såg något, som var långt och tunt och grått och söm sväfvade fram öfver marken, utan att sätta fotspår på vägen och utan att komma den hvita snön att knarra.

Skotten skred fram med stora steg. Han såg sig ej om, hvarken till höger eller vänster. Men den gråa skuggan gled fram bakom honom, så nära att det tycktes, som om den ville hviska något i hans öra.

Torarin körde sakta framåt, tills han kom i jämnbredd med dem båda. Han såg då skottens ansikte i det klara månskenet. Han gick med sammandragna ögonbryn och såg förargad ut liksom upptagen af en tanke, som misshagade honom.

Just då Torarin for förbi honom, vände han sig om och blickade bakom sig såsom hade han märkt någons närvaro.

Torarin såg tydligt, att bakom sir Archie smög sig en ung jungfru i sid grå klädnad, men sir Archie såg henne ej. Då han vände hufvudet tillbaka, stod hon orörligt stilla, och sir Archies egen skugga lade sig mörk och bred öfver henne och dolde henne.

Sir Archie vände sig genast om och fortsatte vandringen, och åter skyndade jungfrun fram och gick, som om hon hviskade i hans öra.

Men Torarin blef mer skrämd, då han såg detta, än han väl kunde bära. Han ropade högt till, och han piskade på sin häst, så att han kom i fullt sken med svettdrypande fåle fram till dörren af sin koja.

________

Förföljelse.

I.

På den sidan af Marstrandsön, som vette inåt mot skärgården och låg skyddad af en krans af öar och holmar, fanns staden med alla dess hus och byggnader. Där rörde sig människor i gränder och gator, där låg hamnen, som var full af båtar och skepp, där saltades sill, där rensades fisk, där lågo kyrka och kyrkogård, där lågo rådhus och torg, och där stod månget högt träd, som om sommaren vajade grönt.

Men på den hälften af Marstrandsön, som vette västerut mot hafvet och skyddades hvarken af ö eller skär, fanns det intet annat än ödsliga, nakna klippor och sönderslitna berguddar, som stucko ut i hafvet. Där funnos ljung med bruna toppar och stickande snår af törnbuskar, kulor för utter och räf och bo för ejder och mås, men inga stigar, inga hus och inga människor.

Men Torarins koja låg högt uppe på kammen af ön, så att den hade staden på sin ena sida och vildmarken på den andra. Och då Elsalill öppnade sin dörr, lågo framför henne breda, nakna hällar, från hvilka bon kunde skåda långt ät väster, ända till den mörka randen, där hafvet gick öppet.

Men alla de sjömän och fiskare, som lågo infrusna i Marstrand, brukade gå förbi Torarins koja för att stiga upp på klipporna och se efter, om vikar och sund inte hade börjat att kasta af sig sitt istäcke.

Elsalill stod mången gång i stugdörren och såg efter dem, som gingo dit upp. Hon var hjärtesjuk efter den stora sorg, som hade öfvergått henne, och hon tänkte: Jag tycker, att alla de äro lyckliga, som hafva något att längta till. Men jag äger ingenting i hela världen att eftertråna.

En kväll såg Elsalill, att en lång man, som bar en bredbrättad hatt med stor plym, stod uppe på hällarna och blickade åt väster, ut öfver hafvet som alla de andra. Och Elsalill såg genast, att mannen var sir Archie, de skottskes anförare, som hade talat med henne nere på bryggorna.

Då han gick förbi stugan på hemvägen till staden, stod Elsalill ännu kvar i dörren, och hon grät.

»Hvarför gråter du?» frågade han och stannade framför henne.

»Jag gråter, därför att jag intet äger att längta efter,» sade Elsalill. »Då jag såg er stå på klippan och se ut öfver hafvet, tänkte jag: Säkert har han däruppe ett hem på andra sidan hafvet, som han nu skall resa till.»

Då blef sir Archie vek om hjärtat, så att han sade: »Det har ingen talat vid mig om mitt hem på långa år. Gud vete hur det står till på min faders gård. Därifrån for jag, då jag var sjutton år, för att tjäna i främmande härar.»

Därmed gick sir Archie in i stugan till Elsalill, och han började tala med henne om sitt hem.

Och Elsalill satt stilla och hörde sir Archie tala både länge och väl. Hon kände sig lycklig öfver hvarje ord, som hon hörde sir Archie säga.

Men då det led mot den tiden, då sir Archie skulle gå, bad han Elsalill, att han skulle få kyssa henne.

Då sade Elsalill nej och skyndade undan mot dörren, men sir Archie ställde sig i vägen för henne och nödgade henne.

Med detsamma gick dörren till stugan upp, och husmodern kom in mycket hastigt.

Då vek sir Archie tillbaka från Elsalill. Han bjöd henne blott handen för att taga farväl och skyndade bort.

Men Torarins moder sade till Elsalill: »Det var rätt af dig, att du sände mig bud. Det är inte passande för en jungfru att sitta ensam i stugan med en sådan man som sir Archie. Det vet du väl, att en legoknekt, han äger hvarken heder eller samvete.»

»Har jag sändt bud efter er?» sade då Elsalill förvånad.

»Ja,» svarade gumman, »då jag stod på bryggan vid arbetet, kom en liten jungfru, som jag ej förr hade sett, och sade, att du hälsade och bad, att jag skulle gå hem.»

»Hur såg den jungfrun ut?» sade Elsalill.

»Inte såg jag så noga på henne, att jag kan säga dig hur hon såg ut,» sade gumman. »Men det lade jag märke till, att hon gick så lätt öfver snön, att inte ett ljud förnams.»

Då Elsalill hörde detta, blef bon alldeles blek, och hon sade: »Då var det väl en af himmelens änglar, som bragte er budet och förde er hem.»

II.

En annan gång satt sir Archie i Torarins stuga och språkade med Elsalill.

De två voro ensamma.