Han gick dem på detta sätt igenom flere gånger, till dess han kom till amen. Men då han sade detta ord, sträckte han fingret mot den unga jungfrun, som var hans sondotter.

Den unga jungfrun reste sig genast från bänken och herr Arne sade till henne: »Du vet hvad du har att göra.»

Då klagade den unga jungfrun och sade: »Sänd mig ej ut på detta. Det är ett för svårt uppdrag för en så späd jungfru som jag.»

»Visserligen skall du gå,» sade herr Arne. »Det är rätt, att du går, ty du har mest att hämnas. Ingen af oss har blifvit beröfvad så många af lifvets år som du, som är yngst ibland oss.»

»Jag begär väl ingen hämnd på någon människa,» sade jungfrun.

»Du skall genast gå,» sade herr Arne. »Och du skall ej stå ensam. Du vet, att det bland de lefvande finnes två, som sutto med oss här vid bordet för åtta dagar sedan.»

Men då Torarin hörde herr Arne säga detta, trodde han sig förstå, att herr Arne utsåg honom att kämpa mot missdådare och mördare, och han utropade:

»För Guds barmhärtighets skull besvär jag er, herr Arne, — — —»

I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvunno i en dimma, och han själf sjönk djupt ned såsom hade han fallit ned från en svindlande höjd, och därmed förlorade han medvetandet.

Då han vaknade till lif igen, började det ljusna till morgon. Han såg då, att han låg på marken inne på Solberga prästgård. Hästen stod bredvid honom med lasset, och Grim skällde och tjöt öfver honom.

»Det var alltsammans bara en dröm,» sade Torarin, »nu inser jag det. Gården är öde och förstörd. Jag har hvarken sett herr Arne eller någon annan. Men jag har blifvit så skrämd af drömmen, att jag har ramlat af lasset.»

________

I månskenet.

Då herr Arne hade varit död i fjorton dagar, kommo ett par nätter med starkt, klart månsken. Och en kväll var Torarin ute och åkte i månskenet. Han hejdade hästen gång på gång, liksom skulle han ha svårt för att finna vägen. Han for dock ej fram i någon villsam skog, utan på något, som såg ut att vara vid och öppen slätt, öfver hvilken en mängd steniga kullar höjde sig.

Hela trakten var täckt med hvit, skinande snö. Den hade fallit vid godt väder lika och jämnt, den låg ej i drifvor eller hvirflar. Så långt öga kunde se, fanns intet annat än samma jämna slätt och samma steniga kullar.

»Grim, min hund,» sade Torarin, »som vi i kväll såge detta för första gången, då skulle vi väl tro, att vi färdades öfver en stor hed. Men vi skulle nog undra öfver, att marken vore så jämn och vägen utan stenar eller gropar. Hvad är detta för en trakt, skulle vi säga, där det hvarken finnes diken eller gärdesgårdar, och hur kommer det sig, att det hvarken sticker upp strå eller buske genom snön? Och hvarför se vi inte till åar eller vattubäckar, som eljes bruka draga sina svarta fåror fram öfver de hvita fälten äfven i den strängaste köld?»

Torarin förnöjde sig mycket åt dessa tankar, och äfven Grim fann behag i dem. Han rörde sig ej från sin plats på lasset, utan låg stilla och blinkade.

Men just som Torarin hade slutat sitt tal, for han förbi en hög stång, på hvilken en kvast var fastbunden.

»Om vi vore främmande här, Grim, min hund,» sade Torarin, »då skulle vi väl fråga oss hvad detta är för en hed, där de sätta upp likadana märken, som de begagna ute på hafvet. Detta kan väl aldrig vara själfva hafvet, skulle vi till sist säga. Men det skulle vi väl tycka vara alldeles omöjligt. Detta, som ligger så stadigt och tryggt, skulle det kunna vara bara vatten? Och alla de där klippkullarna, som ligga så fast förenade, skulle de endast vara holmar och skär och vara skilda åt genom svallande vågor? Nej, inte skulle vi kunna tro, att sådant vore möjligt, Grim, min hund.»

Torarin skrattade, och Grim låg alltjämt stilla och orörlig. Torarin körde vidare ända till dess han vek om en hög klippkulle. Då ropade han till, som hade han sett något märkligt. Han låtsade bli mycket förvånad, drog in tömmarna och slog ihop händerna.

»Grim, min hund, du som inte ville tro på att detta var hafvet! Nu ser du dock hvad det är. Res på dig, så får du se, att det ligger ett stort fartyg här framför oss. Du ville inte känna igen sjömärket, men detta kan du inte ta miste på. Nu kan du väl inte neka till, att det är själfva hafvet, som vi färdas öfver.»

Torarin höll stilla än en stund och betraktade ett stort fartyg, som låg infruset i isen. Det såg alldeles vilsekommet ut, där det låg med den jämna, släta snömarken rundt omkring sig.

Men då Torarin såg, att en liten rök steg upp från fartygets skans, körde han fram och anropade skepparen för att höra, om han ville köpa af hans fisk.