De talade lustigt med hvarandra och voro helt glada.

Sir Archie satt och talade med Elsalill om att hon skulle följa honom till Skottland. Där ville han bygga ett slott åt henne och göra henne till en förnäm borgfru. Han sade henne, att hon skulle få hundrade tärnor under sig och att hon skulle få dansa på konungens hof.

Elsalill satt tyst och lyssnade till hvarje ord, som sir Archie sade till henne, och hon trodde dem alla. Och sir Archie tänkte, att aldrig hade han råkat en tärna, som varit så lätt att dåra som Elsalill.

Plötsligen blef sir Archie alldeles tyst och såg ned på sin vänstra hand.

»Hvad är det, sir Archie, hvarför talar ni inte mer?» frågade Elsalill.

Sir Archie öppnade och slöt handen krampaktigt. Han vände den fram och åter.

»Hvad är det, sir Archie?» frågade Elsalill. »Ni har väl inte fått några smärtor i er hand?»

Då vände sig sir Archie mot Elsalill med ett uppskrämdt ansikte och sade: »Ser du håret, Elsalill, som är snodt om min hand? Ser du den ljusa hårlocken?»

Då han började tala, såg den unga jungfrun ingenting, men innan han hade slutat, såg hon en slinga ljust, fint hår vira sig ett par gånger om sir Archies hand.

Och den unga jungfrun sprang upp förfärad och utropade: »Sir Archie, hvems hår är det, som ni håller viradt om er hand?»

Sir Archie blickade bestört och rådvill bort till henne, »Jag känner, Elsalill, att det är riktigt hår. Det lägger sig svalt och mjukt om handen. Men hvarifrån är det kommet?»

Jungfrun satt och stirrade på handen med ögon, som tycktes falla henne ur hufvudet.

»Det var så, som min fostersysters hår låg snodt kring handen på den, som dödade henne,» sade hon.

Men nu började sir Archie skratta. Han drog raskt tillbaka sin hand.

»Se,» sade han, »du och jag, Elsalill, vi skrämma upp oss som småbarn. Det var intet annat än ett par starka solstrålar, som föllo in genom fönstret.»

Men den unga jungfrun började gråta och sade: »Nu tycker jag mig åter ligga på ugnsmuren, och jag ser mördarna vid deras arbete. Ack, jag hoppades dock i det längsta, att de ej skulle finna min kära fostersyster, men till sist kom dock en af dem och drog ned henne från muren, och då hon ville undfly, lindade han hennes hår om sin hand och höll fast henne. Men hon låg på knä för honom och sade: »Si, min ungdom. Låt mig behålla mitt lif, så att jag får lefva så länge, att jag lär mig begripa, hvarför jag är kommen till världen! Jag har intet ondt gjort dig, hvarför vill du då döda mig? Hvarför skall du neka mig att lefva?» Och han hörde inte på henne utan dödade henne.

Medan Elsalill sade detta, stod sir Archie med rynkade ögonbryn och såg åt sidan.

»Ja, om jag en gång mötte den mannen!» sade Elsalill. Hon stod med knutna näfvar inför sir Archie.

»Du kan inte möta den mannen,» sade sir Archie. »Han är död.»

Men jungfrun kastade sig på bänken och snyftade. »Sir Archie, sir Archie, hvarför kom ni mig att tänka på de döda? Hela kvällen och natten måste jag nu gråta. Gå ifrån mig, sir Archie, ty nu har jag inte sinne för annat än de döda. Nu måste jag tänka på min fostersyster, hur huld hon var emot mig.»

Och inte var sir Archie i stånd att trösta henne, utan han blef fördrifven af tårar och jämmer och gick bort till sina dryckesbröder.

III.

Sir Archie kunde inte förstå, hvarför hans håg alltid var full af så tunga tankar. Inte glömde han dem som han satt och språkade med Elsalill, och inte, då han satt och drack med sina kamrater. Om han dansade natten i ända i sjöbodarna, kunde han ej komma ifrån dem, och inte undgick han dem, om han vandrade milslånga vägar utåt det frusna hafvet.

»Hvarför skall jag alltid minnas det, som jag ej vill komma ihåg?» sade sir Archie till sig själf. »Det är mig så, som om alltid någon smög sig efter mig och hviskade i mitt öra.»

»Det är mig så, som om någon spunne ett nät omkring mig,» sade sir Archie, »för att fånga alla mina tankar och lämna mig denna enda kvar. Jag kan ej se den jägaren, som ställer ut nätet, men jag hör hans steg, då han kommer smygande efter mig.»

»Det är mig så, som om en målare ginge framför mig och målade allt hvad jag betraktar med samma tafla,» sade sir Archie. »Om jag vänder blickarna mot himmelen eller mot jorden, så ser jag dock intet annat än en enda sak.»

»Det är mig så, som om en stenhuggare sutte vid mitt hjärta och bultade in där en enda sorg,» sade sir Archie. »Jag kan ej se den stenhuggaren, men dag och natt kan jag höra hur hans slägga hamrar och bultar. Du stenhjärta, du stenhjärta, säger han, nu måste du ge vika. Nu skall jag hamra in i dig en sorg.»

Sir Archie hade två vänner, sir Filip och sir Reginald, som alltid följde honom. De bedröfvades öfver att han alltid var oglad och att intet gaf honom lycka.

»Hvad är det, som fattas dig?» brukade de säga. »Hvarför äro dina ögon så brinnande, och hvarför äro dina kinder så bleka?»

Sir Archie ville ej säga dem hvad det var, som pinade honom. Han tänkte: Hvad skulle mina kamrater säga om mig, ifall de funne, att jag hängåfve mig åt något omanligt? De skulle ej mer lyda mig, om de finge veta, att jag pinas af ånger öfver en gärning, som var nödvändig.

Då de nödgade honom allt mer, sade han till dem för att leda dem på villospår:

»Det går mig så underligt i dessa dagar. Det är en jungfru, som jag vill vinna, men henne kan jag inte nå.