Det ställer sig alltid något i min väg.»

»Kanske då, att den jungfrun inte älskar dig?» sade sir Reginald.

»Visst tror jag, att hennes håg är vänd emot mig,» sade sir Archie, »men det är något, som vakar öfver henne, så att jag inte kan vinna henne.»

Då började sir Reginald och sir Filip att skratta, och de sade: »Den jungfrun skola vi nog skaffa dig.»

På kvällen kom Elsalill gående ensam uppåt gränden. Hon kom trött från arbetet, och hon tänkte för sig själf: Detta lif är hårdt, och det gör mig ingen glädje. Jag vämjes vid att hela dagen stå och känna fisklukten. Jag vämjes vid att höra de andra kvinnorna skämta och skratta med så hårda röster. Jag vämjes vid de hungriga måsarna, som flyga öfver borden och vilja rycka fiskbitarna ur mina händer. Om blott någon ville komma och föra mig härifrån. Då skulle jag följa honom till världens ände.

Då Elsalill gick fram på det ställe, där gränden var mörkast, kommo sir Reginald och sir Filip ut ur skuggan och hälsade henne.

»Jungfru Elsalill!» sade de. »Vi bringa dig bud från sir Archie. Han ligger sjuk hemma i härbärget. Han längtar efter att få tala vid dig och ber, att du skall följa oss hem till honom.»

Elsalill började ängslas, att sir Archie skulle vara mycket sjuk, och hon vände genast om med de två skottska herrarna, som ville föra henne till honom.

Sir Filip och sir Reginald gingo på ömse sidor om henne. De logo mot hvarandra och tänkte, att ingenting kunde vara lättare än att dåra Elsalill.

Elsalill hade så stor hast. Hon nästan sprang nedåt gränden. Sir Filip och sir Reginald måste taga ut stegen för att kunna följa henne.

Men då Elsalill skyndade så hastigt, började något rulla framför hennes fot. Det var något, som kastades framför henne, och hon var nära att snafva öfver det.

Hvad är det som rullar och far framför mina fötter? tänkte Elsalill. Det måtte vara en sten, som jag har sparkat upp ur marken och som rullar åstad nedåt backen.

Hon hade så brådtom att komma till sir Archie, hon tyckte ej om att hindras af detta, som rullade tätt framför hennes fötter. Hon sparkade det till sidan, men det kom genast tillbaka och rullade framför henne nedåt gränden.

Elsalill hörde, att det klang som silfver, då hon sparkade det åt sidan, och hon såg, att det blänkte och skimrade.

Det är ej någon vanlig sten, tänkte Elsalill. Jag tror att det är ett silfvermynt. Men hon hade så brådtom att komma till sir Archie, att hon ej tyckte sig ha tid att taga upp det från gatan.

Men åter och åter rullade det framför hennes fötter, och hon tänkte: Du kommer fortare fram, om du böjer dig ned och tar upp det. Du kan kasta det långt bort, om det ingenting är.

Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var ett stort silfvermynt, som lyste hvitt i hennes hand.

»Hvad är det du hittar på gatan, jungfru?» sade sir Reginald. »Det lyser så hvitt i månskenet.»

De gingo just då förbi en af de stora sjöbodarna, där främmande fiskare bodde, medan de lågo i Marstrand för sitt arbete. Framför ingången hängde en hornlykta, som kastade ett svagt sken ned på gatan.

»Låt oss se hvad du har funnit, jungfru!» sade sir Filip och stannade under lyktan.

Elsalill höll upp myntet mot lyktan, och knappt hade hon kastat sina blickar därpå, förr än hon började ropa: »Detta är en af herr Arnes penningar! Jag känner igen den. Detta är en af herr Arnes penningar!»

»Hvad är det du säger, jungfru?» sporde sir Reginald. »Hvarför säger du, att detta är en af herr Arnes penningar?»

»Jag känner den,» sade Elsalill. »Jag har ofta sett herr Arne hålla den i sin hand. Ja visst är detta en af herr Arnes penningar.»

»Ropa ej så högt, jungfru!» sade sir Filip. »Här börjar redan komma folk, som skyndar till för att få höra, hvarför du skriker.»

Men Elsalill hörde ej på sir Filip. Hon såg, att dörren till sjöboden stod öppen. Midt på golfvet därinne brann en eld, och rundt omkring brasan sutto en mängd karlar i långsamt och lugnt samspråk.

Elsalill skyndade in till dem. Hon höll myntet högt upplyftadt.

»Hören till, alle man!» ropade hon.