»Nu vet jag, att herr Arnes mördare äro vid lif. Se här, jag har funnit en af herr Arnes penningar!»

Alla männen vände sig mot henne. Hon såg då, att Torarin fiskmånglare också satt med där i kretsen.

»Hvad är det du kommer och ropar om, jungfru?» sporde nu Torarin. »Hur kan du känna igen herr Arnes penningar från andra mynt?»

»Jag må väl känna igen just denna penning från en hvar annan,» sade Elsalill. »Den är gammal och stor, och den har ett urklipp i kanten. Herr Arne sade, att den var från de gamla norska kungars tid, och aldrig lämnade han den ifrån sig för att betala ett inköp.»

»Nu skall du berätta, hvar du har funnit den, jungfru,» sade en annan af fiskarena.

»Jag har funnit den på gatan rullande framför mina fötter,» sade Elsalill, »där hade väl en af mördarna tappat den.»

»Det må vara sant eller osant, hvad du säger,» sade Torarin, »men hvad kunna vi göra vid detta? Vi kunna inte finna mördarna endast därför, att du vet, att de hafva trampat på en af våra gator.»

Fiskarena funno, att Torarin hade talat klokt. De satte sig åter till rätta omkring elden.

»Kom du med mig hem, Elsalill!» sade Torarin. »Detta är ej tiden, då en jungfru skall löpa ute på gator och torg.»

Då Torarin sade detta, såg sig Elsalill om efter sina följeslagare. Men sir Reginald och sir Filip hade smugit sig bort, utan att hon hade velat därom.

________

I Rådhuskällaren.

I.

Värdinnan på rådhuskällaren i Marstrand slog en morgon upp dörrarna för att sopa trappa och förstuga. Hon såg då en ung jungfru sitta på ett af trappstegen och vänta. Hon var klädd i en sid, grå klädnad, som var fästad med ett bälte om lifvet. Håret var ljust, och det var hvarken uppsatt eller flätadt, utan hängde rakt ned på ömse sidor om ansiktet.

Då dörren slogs upp, reste hon sig och gick utför trappan ned i förstugan, men värdinnan tyckte, att hon gick, som hade hon vandrat i sömnen. Hela tiden höll hon ögonlocken sänkta och armarna hårdt slutna intill kroppen. Ju närmare hon kom, ju mer förvånades värdinnan öfver att hon var så späd och finlemmad. Äfven hennes ansikte var fagert, men det var tunt och genomskinligt, som om det hade varit formadt af sprödt glas.

Då hon kom fram till värdinnan, sporde hon, om där fanns någon plats, som hon kunde sköta, och bad att bli tagen i tjänst.

Då tänkte värdinnan på alla de vilda karlar, som om kvällarna brukade sitta och dricka öl och vin i krogrummet, och hon kunde ej hjälpa att hon log. »Nej, här hos oss finnes ingen plats för en så liten jungfru som du,» sade hon.

Jungfrun hvarken lyfte upp ögonen eller eljes gjorde den minsta rörelse, men hon bad på nytt att bli tagen i tjänst. Hon begärde hvarken kost eller lön, sade hon, endast att få en syssla att sköta.

»Nej,» sade värdinnan, »om min egen dotter vore som du, skulle jag neka henne detta. Jag unnar dig bättre än att tjäna hos mig.»

Den unga jungfrun gick sakta utför trappan, och värdinnan stod och blickade efter henne. Då såg hon så liten och hjälplös ut, att värdinnan ömkade sig öfver henne.

Hon ropade henne tillbaka och sade till henne: »Kanske du löper större faror, om du går ensam omkring i gator och gränder, än om du kommer till mig. Du skall få stanna hos mig i dag och diska koppar och fat, så får jag se hvad du duger till.»

Värdinnan förde henne till en liten kammare, som hon hade inrättat bakom källarsalen. Den var ej större än ett skåp, och där fanns hvarken glugg eller fönster, utan den fick ljus endast genom en lucka i väggen till krogrummet.

»Stå här i dag,» sade värdinnan till den unga jungfrun, »och diska alla de koppar och fat, som jag räcker dig genom den där luckan, så får jag se, om jag kan behålla dig i min tjänst.»

Den unga jungfrun gick in i kammaren, och hon rörde sig så tyst, att värdinnan tänkte, att det var, som om en död hade glidit in i sin graf.

Hon stod därinne hela dagen, och inte talade hon vid någon, och inte lutade hon fram hufvudet genom luckan för att se på folket, som gick fram och tillbaka i källarsalen. Och inte rörde hon vid maten, som gafs henne.

Ingen hörde henne slamra med diskningen, men när helst värdinnan sträckte fram handen till luckan, räckte hon till henne nydiskade koppar och fat, på hvilka ej fanns en fläck.

Men då värdinnan tog dem för att sätta dem på borden, voro de så kalla, att hon tyckte, att de ville bränna skinnet af fingrarna. Och hon ryste och sade: »Det är, som om jag skulle taga dem ur händerna på den kalla döden.»

II.

En dag hade det ej varit någon fisk att rensa på bryggorna, så att Elsalill hade fått stanna hemma. Hon satt ensam i stugan och spann. Det var en god brasa på spisen och tämligen ljust i stugan.

Midt under arbetet kände hon ett lätt drag, liksom om en kall vind strukit öfver hennes panna. Hon blickade upp och såg då, att hennes döda fostersyster stod framför henne på golfvet.

Elsalill lade handen på sländan, så att den stannade, och satt stilla och betraktade sin fostersyster. I förstone blef hon rädd, men hon tänkte inom sig: Det anstår inte mig att bli rädd för min fostersyster. Antingen hon är död eller lefvande, är jag dock nöjd att få se henne.

»Kära,» sade hon till den döda, »önskar du något af mig?»

Den andra sade till henne med en röst, som var utan både styrka och ton: »Min syster Elsalill, jag har tagit tjänst på värdshuset, och värdinnan har hela dagen låtit mig stå och diska koppar och fat. Nu mot kvällen är jag så trött, att jag inte står ut med mer. Jag har nu gått hit för att fråga, om du ej vill komma och hjälpa mig.»

Då Elsalill hörde detta, tyckte hon, att det drog sig en slöja öfver hennes förstånd.