Hon kunde ej mer tänka eller vilja eller känna fruktan. Hon kunde blott erfara glädje öfver att hon återsåg sin fostersyster, och hon svarade: »Ja, kära, jag vill genast komma och hjälpa dig.»

Då gick den döda mot dörren, och Elsalill följde henne. Men då de stodo på tröskeln, stannade hennes fostersyster och sade till Elsalill: »Du skall sätta på dig din kappa. Ute blåser en hård storm.» Och då hon sade detta, ljöd hennes stämma litet tydligare än förut och mindre tonlös.

Elsalill tog då ned sin kappa från väggen och svepte den om sig. Hon tänkte vid sig själf: Min fostersyster älskar mig ännu. Hon vill mig intet ondt. Jag är endast lycklig vid att få följa henne hvart hon vill föra mig.

Därpå följde hon den döda genom många gator, alltifrån Torarins stuga, som låg på en stenig brant, ända ned till de jämnare gatorna vid hamnen och torget.

Den döda gick hela tiden två steg före Elsalill. Det var stark storm, som tjöt genom gränderna den kvällen, och Elsalill märkte, att då vinden kom mycket hård och ville pressa henne mot väggen, ställde sig den döda mellan henne och vinden och skyddade henne så godt hon kunde med sin späda kropp.

Då de ändtligen kommo till rådhuset, gick den döda nedför källartrappan och vinkade Elsalill att följa henne. Men då de gingo i trappan, blåste vinden ut ljuset i lyktan, som hängde i förstugan, och de stodo i mörker. Då visste ej Elsalill, hvart hon skulle vända sina steg, utan den döda måste lägga sin hand på hennes för att leda henne. Men den dödas hand var så kall, att Elsalill ryckte till och började skaka af skräck. Då tog den döda bort sin hand och lindade in den i en flik af Elsalills kappa, innan hon åter sökte leda henne. Men Elsalill kände iskylan tvärs igenom både foder och pälsverk.

Nu ledde den döda Elsalill genom en lång gång och öppnade sedan en dörr för henne. De kommo in i en liten mörk kammare, dit det föll ett svagt ljus genom en lucka i väggen. Elsalill såg, att de befunno sig ett rum, där värdinnan brukade ha sin skänkpiga stående för att diska koppar och fat, som hon behöfde för att ställa fram på borden till gästerna. Elsalill kunda skymta, att det stod en vattenbalja på en pall, och i luckan stodo många bägare och kärl, som behöfde sköljas.

»Vill du hjälpa mig med detta arbete i kväll, Elsalill?» sade den döda.

»Ja, kära,» sade Elsalill, »du vet, att jag vill hjälpa dig med hvad helst du önskar.»

Därmed lade Elsalill af kappan. Hon vek upp sina klädningsärmar och började arbetet.

»Vill du nu vara mycket tyst och stilla härinne, Elsalill, så att inte värdinnan märker, att jag har skaffat mig hjälp.»

»Ja, kära,» sade Elsalill, »det vill jag visst vara.»

»Ta, far då väl, Elsalill!» sade den döda. »Nu skall jag endast bedja dig om än en sak. Och det är, att du inte efter detta allt för mycket vredgas på mig.»

»Hvad är detta, att du bjuder mig farväl?» sade Elsalill. »Jag vill gärna komma alla kvällar och hjälpa dig.»

»Nej, mer än i kväll behöfver du väl inte komma,» sade den döda. »Jag tänker, att du i natt hjälper mig så, att jag nu får detta ärendet lyktadt.»

Då de talade sålunda, hade Elsalill redan böjt sig ned öfver arbetet. Allt var stilla en stund, men så kände hon ett svagt drag öfver pannan, på samma sätt som då den döda kommit till henne i Torarins koja. Hon såg då upp och märkte, att hon var ensam. Hon förstod hvad det var, som hade känts som en svag vind öfver hennes panna, och sade för sig själf: »Min döda fostersyster har kysst min panna, innan hon skildes ifrån mig.»

Elsalill gjorde nu först färdigt sitt arbete. Hon sköljde af alla skålar och kannor och torkade dem. Sedan gick hon fram till luckan för att se, om några nya hade blifvit ditsatta. Hon fann inga där, och hon ställde sig då i luckan och såg ut i källarsalen.

Det var en sådan stund på dagen, då inga gäster brukade komma till källaren. Värdinnan satt ej bakom sin disk, och ingen af hennes tjänare fanns i rummet. De enda, som funnos där, voro tro män, som sutto vid ändan af ett stort bord. De voro gäster, men de tycktes var väl hemmastadda, ty en af dem, som hade tömt sin bägare, gick fram till disken, fyllde den ur ett af de stora fat med öl och vin, som lågo uppstaplade där, och satte sig åter att dricka.

Elsalill stod där, som skulle hon vara kommen från en främmande värld.