De voro mycket uppspelta, och Torarin var glad åt att få slå alla mörka tankar bort ur hågen.

Men Torarin var ej den ende, som kom sent på gästabudet den kvällen. Långt efteråt stego en man och en kvinna in genom dörren. De voro torftigt klädda, och de dröjde försagda i hörnet mellan dörren och spisen.

Värden gick genast ned till de båda gästerna. Han tog en vid hvardera handen och förde dem upp i stugan. Därpå sade han till de andra: »Är det inte sant, som det säges, att de, som hafva kortaste vägen, komma senast fram? Detta är mina närmaste grannar. Det linnes inte flere åbor här på Branehög än de och jag.»

»Säg så godt, att det inte finnes någon mer än du!» sade mannen. »Du kan ej kalla mig för en åbo. Jag är endast en fattig kolare, som du låtit bygga på din mark.»

Mannen satte sig bredvid Torarin, och de började samtala. Han, som var nykommen, talade om för Torarin, hvarför han kom så sent till gästabudet. Det var därför, att de hemma i kojan hade haft främmande, som de ej hade vågat lämna. Det var trenne garfvaregesäller, som hade varit hos dem hela dagen. På morgonen, då de kommit, hade de varit utmattade och sjuka. De sade, att de hade gått vilse på skogen en hel vecka. Men sedan de ätit och sofvit, hade de snart kommit till krafter, och på kvällen hade de frågat, hvilken gård som var störst och rikast i den trakten. Dit ville de gå för att söka arbete. Hustrun hade svarat dem, att prästgården, där herr Arne bodde, var det förnämligaste stället. Då hade de genast dragit fram ur sina ränslar långa knifvar och börjat slipa dem. De hade hållit på med detta en god stund, och under tiden hade de sett så vilda ut, att kolaren och hans hustru ej hade vågat gå från hemmet. »Jag ser dem ännu för mig, där de sutto och gnisslade med sina knifvar,» sade karlen. »De sågo förfärliga ut, de hade stora skägg, som de inte hade klippt eller ansat på mången god dag, och de voro klädda i ludna skinnrockar, som voro sönderfläkta och smutsiga. Jag trodde, att det var tre varulfvar, som hade kommit in i stugan. Jag blef glad, då de ändtligen gåfvo sig af.»

Då Torarin hörde detta, talade han om för kolaren hvad han själf hade varit med om i prästgården.

»Så var det dock sant, att de i kväll slipade knifvar på Branehög,» sade Torarin och skrattade. Han hade druckit mycket, därför att han hade kommit så sorgsen och bedröfvad till gården. Han hade måst söka trösta sig det bästa han kunnat. »Nu är jag glad igen,» sade han, »då jag har fått veta, att det ej var annat varsel, som prästhustrun hörde, än några garfvare, som gjorde i ordning sina verktyg.»

IV.

Långt efter midnatt gingo ett par karlar ut ur stugan på Branehög för att lägga seldon på hästen och fara hem.

Då de kommo ned på gårdsplanen, sågo de en eldsvåda fladdra upp mot himmelen i norr. De skyndade då genast tillbaka in i stugan och ropade: »Stånder upp! Stånder upp! Solberga prästgård står i brand!»

Det var mycket folk på gästabudet, och den, som hade en häst, kastade sig upp på hans rygg och skyndade till prästgården, men nästan lika snart voro de framme, som måste löpa dit på egna snabba fötter.

Då folket kom till prästgården, syntes där ingen människa uppe eller i rörelse, utan alla tycktes sofva, fastän eldsvådan stod högt mot skyn.

Men det var intet af husen, som brann, utan en stor hög af ris och halm och ved, som var uppkastad invid det gamla prästhusets vägg. Den hade ej brunnit länge. Lågorna hade ej hunnit mer än att svärta det goda timret i väggen och smälta snön på halmtaket. Nu höllo de dock på att bita sig fast i takhalmen. Alla förstodo genast, att detta var mordbrand.