De började undra, om herr Arne och hans husfolk verkligen sofvo eller om det hade öfvergått dem en olycka.

Men innan räddarna trängde in i huset, vräkte de med långa stänger undan det brinnande bålet från husväggen samt klättrade upp på taket och refvo af halmen, som hade börjat ryka och var nära att fatta eld.

Sedan gingo några karlar fram mot stugdörren för att gå in och väcka herr Arne, men då den, som gick först, kom fram till tröskeln, vek han åt sidan och lämnade försteget åt en, som kom efter honom.

Denne tog ett steg framåt, men då han skulle sträcka ut handen efter dörrhandtaget, gick han undan och lämnade plats åt dem, som stodo bakom.

Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsöladt med blod.

Då gick dörren upp framför dem, och herr Arnes hjälppräst kom ut. Han raglade fram mot männen, han hade ett djupt sår i hufvudet, och han var öfversköljd mod blod. Han stod upprätt ett ögonblick och sträckte upp sin hand för att äska tystnad. Därpå sade han med rosslande röst:

»I natt har herr Arne och allt hans husfolk blifvit mördade af trenne karlar, som kommo nedklättrande genom vindhålet i taket och voro klädda i ludet skinn. De kastade sig öfver oss som vilddjur och dräpte oss.»

Mer förmådde han ej. Han föll ned framför männens fötter och var död.

Nu gick folk in i stugan och fann allt så, som hjälpprästen hade sagt.

Den stora ekkistan, i hvilken herr Arne förvarade sina penningar, var borta, och herr Arnes häst var tagen ur stallet och hans släde ur skjulet.

Det ledde slädspår från gården öfver prästgårdsängarna ned till hafvet, och tjugo män skyndade åstad för att gripa mördarna. Men kvinnorna gingo att ordna med de döda och buro dem ur den blodiga stugan ut på den rena snön.

Då funnos där ej alla af herr Arnes folk, utan en fattades. Det var den fattiga jungfrun, som herr Arne hade upptagit i sitt hus. Det blef stor undran, om hon måhända hade lyckats fly eller om röfvarna hade tagit henne med sig.

Men då de noga genomsökte hela stugan, funno de henne, där hon hade stuckit sig undan mellan den stora ugnen och väggen. Hon hade hållit sig gömd där under striden och var alldeles oskadad, men hon var så förbi af skrämsel, att hon hvarken kunde tala eller svara.

________

På bryggorna.

Den fattiga jungfrun, som hade blifvit räddad undan blodbadet, hade Torarin tagit med sig ut till Marstrand. Han hade fattat ett så stort medlidande med henne, att han erbjudit henne att bo i hans trånga koja och dela mat med honom och hans mor.

Detta är det enda jag kan göra för herr Arne, tänkte Torarin, till lön för alla de gånger han köpt min fisk och låtit mig äta vid sitt bord.

Så ringa och fattig jag är, tänkte Torarin, är det dock bättre för jungfrun, att hon följer med mig ut till staden, än att hon stannar härinne bland bönderna. I Marstrand finnas många rika borgare, och den unga jungfrun skall kanske få tjänst hos en af dem och finna en god utkomst.

De första dagarna, sedan jungfrun kommit till staden, satt hon och grät från morgon till kväll. Hon jämrade sig öfver herr Arne och hans folk, och hon klagade, att hon hade mist alla dem, som stodo henne nära. Mest af allt jämrade hon sig öfver sin fostersyster och sade, att hon önskade, att hon ej hade stuckit sig undan på muren, så att hon hade fått följa henne i döden.

Torarins mor sade ingenting om detta, så länge som sonen var hemma. Men då han hade dragit bort på sina resor igen, sade hon en morgon till jungfrun:

»Inte är jag så rik, Elsalill, att jag kan ge dig föda och kläder, för att du skall få sitta med händerna i skötet och vakta på din sorg. Kom du med mig ned på bryggorna och lär dig att rensa fisk!»

Då gick Elsalill med henne ned på bryggorna och stod hela dagen bland de andra fiskrenserskorna och arbetade.

Men de flesta kvinnorna på bryggorna voro unga och glada. De började tala med Elsalill och frågade henne, hvarför hon var så sorgsen och tyst.

Då började Elsalill berätta för dem i hvad äfventyr hon hade råkat för ej mer än trenne nätter sedan. Hon talade om de tre röfvarna, som hade trängt in i stugan genom vindhålet i taket och mördat alla, som stodo henne nära i lifvet.

Då Elsalill berättade detta, föll en svart skugga ned öfver bordet, där hon stod och arbetade. Och då hon såg upp, stodo framför henne tre förnäma herrar, hvilka buro breda hattar med stora plymer och sammetskläder med stora puffar, som voro utsömmade med silke och guld.

Det var en af dem, som tycktes vara den förnämste. Han var mycket blek, skägget var afrakadt, och ögonen lågo djupt inne. Det såg ut, som om han nyss hade varit sjuk. Men eljes såg han ut som en lustig och djärf kavaljer, som gick omkring på de soliga bryggorna för att låta folk se på hans vackra kläder och hans vackra ansikte.

Elsalill höll inne med både arbete och berättelse. Hon stod med öppen mun och uppspärrade ögon och betraktade honom. Och han smålog mot henne.

»Vi äro inte komna hit för att skrämma dig, jungfru,» sade han, »utan vi bedja dig, att du låter äfven oss lyssna till din berättelse.»

Den fattiga Elsalill, aldrig hade hon sett en sådan man i hela sitt lif. Hon tyckte sig ej kunna tala inför honom. Hon bara teg och såg ned på sitt arbete.

Då började den främmande än en gång: »Låt inte skrämma dig, jungfru. Vi äro skottar, som hafva varit i tjänst hos kung Johan af Sverige i väl sina tio år, men nu hafva vi fått orlof och ämna resa hem. Vi ha kommit till Marstrand för att finna en lägenhet öfver till Skottland, men då vi kommo hit, lågo alla sund och fjordar frusna, och här måste vi nu stanna och vänta. Vi hafva ingenting att sysselsätta oss med, och därför drifva vi fram öfver bryggorna för att träffa människor. Vi skulle vara glada, jungfru, om du läte oss höra din berättelse.»

Elsalill förstod, att han talade så länge, för att hon skulle hinna att återfå sitt lugn.