Ändtligen tänkte hon för sig själf: Du må väl visa, att du ej är för simpel att tala med en hög herre, Elsalill! Du är ju en jungfru af god börd och ej en fiskartös.

»Jag talade endast om det stora blodbadet i Solberga prästgård,» sade Elsalill. »De äro så många, som därom veta att berätta.»

»Ja,» sade den främmande, »men jag visste inte förrän nu, att någon af herr Arnes folk hade kommit lefvande undan.»

Då berättade Elsalill än en gång om de vilda röfvarnas framfart. Hon talade om hur de gamla drängarna hade samlat sig omkring herr Arne för att försvara honom, och hur herr Arne själf hade ryckt, sitt svärd från väggen och trängt in på röfvarna, men dessa hade besegrat dem alla. Och den gamla prästhustrun hade tagit upp sin mans svärd och gått mot röfvarna, men henne hade de bara skrattat åt och fällt henne till marken med ett vedträd. Och alla de andra kvinnorna hade krupit undan på ugnsmuren, men då männen voro döda, kommo mördarna och drogo ned dem och dödade dem. Den sista, som de dödade,» sade Elsalill, »var min kära fostersyster. Hon bad så bönligt för sitt lif och två af dem ville låta henne lefva, men den tredje sade, att alla måste dö, och han stack sin knif i hennes hjärta.»

Så länge som Elsalill talade om mord och blod, stodo de tre männen stilla framför henne. De bytte ej en blick med hvarandra, men deras öron blefvo långa af att lyssna, och deras ögon gnistrade, och ibland drogo sig deras läppar isär, så att tandraderna lyste fram.

Elsalill stod med ögonen fulla af gråt, ej en gång såg hon upp, medan hon talade. Hon såg ej, att mannen framför henne hade ögon och tänder som en ulf. Först då hon hade slutat att tala, torkade hon sina ögon och såg upp till honom.

Men då han mötte Elsalills blick, förändrade sig hans ansikte genast.

»Då du har sett mördarna så väl, jungfru,» sade han. »skulle du väl genast känt igen dem, om du hade mött dem?»

»Inte har jag sett dem annat än vid skenet af eldbränderna, som de ryckte ur spisen för att lysa sig med under mördandet,» sade Elsalill, »men nog skulle jag väl med Guds makt känna igen dem. Och jag ber Gud alla dagar, att jag måtte möta dem.»

»Hvad menar du med detta, jungfru?» sporde den främmande. »Är det ej sant, att de mordiska vandrarna äro döda?»

»Jo, jag vet det väl,» sade Elsalill. »Bönderna, som jagade dem, följde deras spår ifrån prästgården och fram till en vak i isen. Ända dit sågo de på den blanka isen spår af slädmedar, spår af hästhofvar, spår af människor, som burit hårda järnbeslagna skor. Men från vaken ledde inga spår vidare öfver isen, utan därför trodde bönderna, att alla voro döda.»

»Tror inte du, Elsalill, att de äro döda?» frågade den främmande.

»Jo, jag tror väl, att de hafva drunknat,» sade Elsalill, »och dock ber jag till Gud hvarje dag, att de måtte hafva undkommit. Jag säger till Gud på detta sätt: Låt det vara så, att de blott hafva kört ned hästen och släden i vaken, men att de själfva hafva undkommit.»

»Hvarför ville du detta, Elsalill?» frågade den främmande.

Den späda jungfrun Elsalill, hon kastade hufvudet tillbaka och hennes ögon lyste. »Jag ville väl, att de lefde, så att jag kunde finna ut dem och gripa dem. Jag ville, att de lefde, så att jag finge slita dem hjärtat ur bröstet. Jag ville, att de lefde, så att jag finge se deras kropp styckad i fyra delar och fästad på steglet.»

»Hur ville du väl rå med allt detta?» sade den främmande. »Du är ju blott en så svag liten jungfru.»

»Om de lefde,» sade Elsalill, »då skulle nog jag skaffa dem deras straff öfver hufvudet. Hellre skulle jag gå i döden än låta dem undkomma. De må vara starka och väldiga, det vet jag, men icke skulle de kunna undkomma mig.»

Då log den främmande åt henne, men Elsalill stampade med foten.

»Om de lefde, då skulle jag väl komma ihåg, att de hafva tagit bort mitt hem från mig, så att jag nu är en fattig tös, som måste stå ute på kalla bryggan och rensa fisk. Jag skulle komma ihåg, att de hafva dödat alla dem, som stodo mig nära. Och mest skulle jag komma ihåg honom, som drog ned min fostersyster från muren och dödade henne, som var mig så huld.»

Men då den lilla späda jungfrun visade en så stor vrede, började de tre skottska krigsmännen att skratta. De voro så skrattlystna, att de gingo sin väg för att Elsalill ej måtte taga anstöt. De gingo öfver hamnen uppåt en trång gränd, som ledde till torget. Men långt efter att de voro ur sikte, hörde Elsalill, att de skrattade med full hals hånfullt och gällt.

________

Den utsända.

Åtta dagar efter sin död blef herr Arne nedsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det rannsakning öfver mordet vid tingsplatsen på Branehög.

Men herr Arne hade varit en väl känd man i Bohuslän, och på hans begrafningsdag kommo så mycket människor tillsamman från både inlandet och skärgården, att det var, som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög vandrade så mycket folk, att mot aftonen fanns där ej en tumsbredd snö, som ej blifvit trampad af människor.

Men sent på kvällen, då alla dessa hade dragit sina färde, kom Torarin fiskmånglare åkande vägen fram från Branehög och uppåt mot Solberga.

Torarin hade talat med mycket folk under dagens lopp. Om och om igen hade han berättat om herr Arnes död.