Han hade också blifvit väl förplägad framme vid tingsplatsen och hade måst tömma månget ölkrus med långväga resande.

Torarin kände sig dufven och tung, han hade lagt sig ned på lasset. Han var bedröfvad däröfver, att herr Arne var borta, och då han kom i närheten af prästgården, började han plågas af än tyngre tankar. »Grim, min hund,» sade han, »om jag hade trott på det där varslet med knifvarna, kunde jag hafva afvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på detta, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som skulle jag ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg hvad jag säger, att nästa gång jag får höra något sådant, skall jag sätta tro till det och rätta mig därefter.»

Men medan Torarin låg och dåsade på lasset med halfslutna ögon, gick hans häst, som den bäst tyckte, och då den kom till Solberga prästgård, vek den af gammal vana in genom gårdsledet och gick fram till stalldörren. Torarin visste om intet. Först då hästen stannade, reste han sig upp och såg sig omkring. Han började rysa, då han såg, att han befann sig på gårdsplanen framför ett hus, där så många människor hade blifvit mördade för endast en vecka sedan.

Han grep genast efter tömmarna. Han ville vända hästen och köra ut på vägen igen, men i detsamma slog någon honom på skuldran, och han såg sig tillbaka. Då stod där bredvid honom den gamle Olof hästskötare, som hade tjänat i prästgården, så länge som Torarin kunde minnas tillbaka.

»Har du så brådtom att fara från gården i natt, Torarin?» sade drängen. »Kom du hellre in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig.»

Torarin fick tusen tankar i hufvudet. Han visste ej om hän drömde eller var vaken. Olof hästskötare, som han såg stå frisk och lefvande framför sig, hade han för en vecka sedan sett ligga död bredvid de andra med ett stort sår i halsen.

Torarin grep fastare om tömlyckan. Han tyckte att det bästa för honom skulle vara att komma fort undan. Men Olof hästskötares hand låg ännu på hans skuldra och gubben fortfor att truga honom,

Torarin funderade hit och dit för att finna en ursäkt. »Det var inte min mening att komma och störa herr Arne så här sent på kvällen,» sade han. »Hästen tog af hit in, utan att jag visste det. Jag skall nu fara och skaffa mig härbärge öfver natten. Om herr Arne vill träffa mig, så kan jag väl komma igen i morgon.»

Härmed böjde sig Torarin framåt och slog till hästen med tömlyckan för att förmå honom att sätta sig i rörelse.

Men prästgårdsdrängen stod i samma ögonblick framme vid hästens hufvud, fattade den vid betslet och tvang den att stå stilla. »Var ej genstörtig, Torarin,» sade drängen. »Herr Arne har ännu inte gått till sängs, han sitter och väntar på dig. Och du måtte väl veta, att du kan få lika godt nattkvarter här som på något annat ställe i socknen.»

Då ville Torarin svara, att han ej kunde nöja sig med att bo i taklöst hus. Men innan han yttrade något, kastade han ögonen uppåt manbyggnaden. Då såg han den gamla ryggåsstugan stå där lika välbehållen och ansenlig som före branden. Dock hade Torarin ännu på morgonen sett de nakna takstolarna skjuta upp i luften.

Han såg och såg och gned sina ögon, men visserligen stod prästhuset där oskadadt med halm och snö på taket. Genom takhålet såg han rök och gnistor fladdra upp. Och genom de väl stängda luckorna såg han ljussken sila ut på snön.

Den, som reser vida omkring på kalla vägen, vet ej en bättre syn än ljusskenet, som smyger ut ur den varma stugan. Men Torarin blef än mer skrämd än han varit förut vid denna syn. Han piskade på hästen, så att den både stegrade sig och slog.