Men icke fick han den ett steg längre från stalldörren.

»Kom du med in, Torarin,» sade stalldrängen. »Jag trodde, att du inte mer ville ha något att ångra i denna sak.»

Nu kom Torarin ihåg hvad han på vägen hade lofvat sig själf. Han, som hade stått på lasset med tömlyckan i högsta hugg, blef då genast spak som ett lamm.

»Se här, Olof hästskötare, här är jag nu!» sade han och sprang af lasset. »Det är sant, att jag inte vill hafva något att ångra i denna sak. För mig nu in till herr Arne!»

Men de tyngsta steg Torarin gått, voro de, som han vandrade öfver gårdsplanen fram till stugan.

Då dörren gick upp, slöt Torarin ögonen för att slippa se in i rummet. Men han sökte ge sig mod genom att tänka på herr Arne. »Han har gett dig månget godt mål mat. Han har köpt din fisk, äfven då hans eget visthus varit fullt. Han har alltid varit dig huld i lifvet och säkerligen vill han ej skada dig efter döden. Kanske att han har en tjänst att begära af dig. Du skall ej förgäta, Torarin, att man måste visa tacksamhet äfven mot de döda.»

Torarin öppnade ögonen och såg framåt rummet. Då såg han den stora stugan alldeles likadan som han förr sett den. Han kände igen den högt uppmurade ugnen och de väfda bonader, som klädde väggarna. Men han skådade många gånger från vägg till vägg och från golf till tak, innan han fick mod att se upp till bordet och bänken, där herr Arne hade brukat sitta.

Men sent omsider blickade han också ditåt, och då såg han herr Arne själf sitta lifslefvande midt för bordet med hustrun och hjälpprästen på hvar sin sida, såsom han hade sett honom för åtta dagar sedan. Han tycktes nyss ha slutat sin måltid, han hade skjutit tillbaka fatet, och skeden låg på bordet framför honom. Alla de gamla tjänarna och tjänarinnorna sutto vid bordet, men endast en af de unga jungfrurna.

Torarin stod länge stilla nere vid dörren och betraktade dem, som sutto till bords. De sågo alla ängsliga och bedröfvade ut, och äfven herr Arne satt tungsint som de andra och stödde hufvudet i handen.

Ändtligen såg Torarin, att herr Arne lyfte upp hufvudet.

»Är det någon främmande, som du för med dig in i stugan, Olof hästskötare?»

»Ja,» svarade drängen, »det är Torarin fiskmånglare, som i dag har varit på tinget på Branehög.»

Herr Arne tycktes då få ett gladare utseende, och Torarin hörde honom säga: »Stig då fram, Torarin, och gif oss nyheter från tinget! Här har jag nu suttit och väntat på dig halfva natten.»

Allt detta lät så verkligt och naturligt, att Torarin började känna sig mer och mer orädd. Han gick helt modigt öfver golfvet fram till herr Arne. Han frågade sig, om det ej varit en ond dröm, att herr Arne blifvit mördad, och om ej sanningen vore att han lefde.

Men medan Torarin gick öfver golfvet, kastade han af gammal vana en blick fram till himmelssängen, bredvid hvilken den stora penningkistan brukade stå. Men den järnbeslagna kistan fanns ej mer på sin plats, och då Torarin såg det, gick det åter en rysning genom honom.

»Nu skall Torarin säga oss, hur det i dag har aflupit på tinget,» sade herr Arne.

Torarin sökte göra, som han hade blifvit tillsagd, och berättade om tinget och rannsakningen, men han kunde hvarken befalla öfver sina läppar eller sin tunga, utan han talade illa och stammande.

Herr Arne afbröt honom också genast: »Säg mig endast det viktigaste, Torarin. Blefvo våra mördare funna och straffade?»

»Nej, herr Arne,» tog sig då Torarin dristighet att svara. »Era mördare ligga på bottnen af Hakefjord. Hur vill ni, att någon skall kunna hämnas på dem?»

Då Torarin gaf detta svar, tycktes herr Arne upptändas af sitt gamla humör, och han slog handen hårdt i bordet. »Hvad är det du säger, Torarin? Har länsherren på Bohus varit här med lagmän och skrifvare och hållit ting, och har ingen kunnat säga honom hvar han skulle finna mina mördare?»

»Nej, herr Arne,» svarade Torarin, »det kan ingen bland de lefvande säga honom.»

Herr Arne satt en stund med rynkade ögonbryn och blickade dystert framför sig. Därpå vände han sig än en gång till Torarin.

»Jag vet, att du är mig tillgifven, Torarin. Kan du då säga mig, hur jag skall få hämnd på mina mördare?»

»Det kan jag väl förstå, herr Arne,» sade då Torarin »att ni önskar taga hämnd på dem, som så omildt hafva beröfvat er lifvet. Men det finnes ingen bland oss, som vandra på Guds gröna jord, som kan hjälpa er härutinnan.»

Herr Arne föll i tungt grubbel, sedan han fått detta svar.

Det blef nu en lång tystnad. Om en stund vågade sig Torarin fram med en begäran.

»Jag har nu uppfyllt er önskan, herr Arne, och sagt er hur det aflopp på tinget. Har ni ännu något mer att spörja mig om, eller vill ni nu låta mig gå?»

»Du skall inte gå, Torarin,» sade herr Arne, »förrän du än en gång har svarat mig, om ingen af de lefvande kan skaffa oss hämnd.»

»Icke om alla män i Bohuslän och Norge komme tillsammans för att hämnas på era mördare, skulle de vara i stånd att finna dem,» sade Torarin.

Då sade herr Arne:

»När icke de lefvande kunna hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själfva.»

Härmed började herr Arne att med hög röst läsa ett fadervår, men icke på norska, utan på latin, såsom det hade varit brukligt att läsa det där i landet före hans tid. Och för hvarje ord i bönen, som han uttalade, pekade han med fingret på en af dem, som sutto med honom vid bordet.