Till sist försjönk jag i en sorts ystert svårmod, spelade narr och canaille och liksom förberedde mig för rollen av förtappat får och dumrian. Och vad händer? En onsdag kommer ett brev med mitt namn och sammanhållet med biskopens signet. Ett brev av hans högvördighets egen hand. Jag slet genast upp det, ty någon backhare var jag aldrig, men när jag läst de första orden, störtade jag upp på min kammare och brast i gråt. Likväl var brevet icke särdeles märkligt utan hållet i de allmännaste ordalag. Det hade glatt hans högvördighet att se en frukt av min flit och min fromhet, men han varnade mig för att lägga för mycken vikt vid det egna förståndets ingivelser. Ungdomstiden vore bäst ägnad till att inhämta andras tankar, först senare kunde man draga sina slutsatser och bilda sig en självständig åsikt. Min håg för studier i de högsta och allvarligaste ämnen var dock tydlig och hans högvördighet skulle se till, om det icke bland stiftets stipendier funnes ett ledigt rum för en yngling, som närde så allvarliga om än enfaldiga tankar.

Detta löfte eller halva löfte var för mig av största betydelse. Ginge det i uppfyllelse, skulle jag bli i stånd att fortsätta mina studier utan att konditionera, vilket ofta föll sig svårt för en person med mitt lynne. Jag var eljest redan utsedd till informator åt unge von Hancken, men den utsikten var allt annat än lockande. Familjen var känd i hela trakten för sina evinnerliga olyckor, sin surmulenhet och sitt misantropiska tänkesätt. Av kaptenens adelshögfärd kunde jag vänta mig allsköns förödmjukelser; kaptenskan hade dåligt rykte som husmor och hennes bord var det sämsta i Bergslagen. Lönen var dålig och dessutom oviss. Pojken känd för sin stupiditet. Att där fanns en vacker dotter, visste jag nog, men innan unge S. lockat Märta ifrån mig, hade jag icke sinne för andra flickor. Korteligen, platsen var mig så emot, att jag redan halvt om halvt avböjt, något som själva prostinnan fann motiverat av herrskapets elaka rykte.

Nu öppnade sig plötsligt helt andra utsikter och detta som en följd och en frukt av mitt eget snille! Vilken tid, vilken dag, vilken stund! Alla mina lampor brunno! Må man förstå mina glädjekytt! Må man tillgiva mig de minuter jag tillbragte framför spegelskärvan i stumt betraktande av den nye Leibnitz! Må man förlåta mig de brokiga tankar, som nu spirade med ogräsets ymnighet i mitt huvud. Ett ogräs, det är sant, men vilket behagligt ogräs! Dock, jag vill lämna det visset och multnat, ty jag har icke hjärta att lassa mer löje på ynglingens skuldror.

Rättvisligen bör nämnas, att han åtminstone i sina yttre åthävor icke framvisade någon stolthet. Tvärt om var jag aldrig så villig som då att gå till handa och förrätta lägre sysslor. Jag visste ju, vem jag var! I samma ögonblick mina dunstiga och barnsliga inbillningar rörande min börd skingrats av pusten från prostinnans kraftiga lungor hade jag fått en ny och som det tycktes, verkligare orsak att känna mitt värde. Jag hoverade mig icke och visade icke ens brevet för någon annan än prosten, varvid jag helt flyktigt berörde min skrift och dess anledning. Den enda narraktighet, som kan läggas mig till last, var en viss affekterad tankfullhet, som kom över mig om kvällarna, då jag ofta satte mig allena i någon vrå med huvudet stött i handen, rynkad panna och blundande ögon. Det förbryllade flickorna som behandlat mig rätt legert.

Brevet gjorde ett ganska stort intryck på prosten. Han framkastade det förslaget att jag skulle vara honom följaktlig på hans påskaresa till Wadköping. Det skadade icke att giva den strängt upptagne biskopen en påminnelse. Ack, nog fick han en påminnelse, som i sin tur skulle påminna mig om alla mänskliga förhoppningars fåfänglighet! Jämt på dagen en vecka före den beramade resan anlände ännu ett biskopligt brev till prostgården. Det var adresserat till prosten men behandlade uteslutande min person. Min gudlöshet, min fräckhet, min dumhet, min inbilskhet, min otroliga okunnighet, min svarta otacksamhet, allt detta utmålades i bjärtaste färger. Prosten själv fick sin släng av sleven och kallades en dålig uppfostrare och en slapphänt gammal man, som blundade med båda ögonen. Vad stipendiet beträffade, så förbigicks det med vältalig tystnad, men väl tillkännagavs, att ett litet enskilt understöd, som jag dittills åtnjutit, hädanefter och för alltid indrogs.

Hur förklara detta brev, så gruvligt stridande mot det förra? Prosten och jag, båda stodo vi där, som fallna från skyarna.