Jag måste redogöra för min skrift, varefter prosten fann det sista brevet förklarligt. Men hur tyda det första? Förklaringen fick jag efter påsken, då prosten haft ett samtal med biskopinnan (biskopen slog med båda händer bara mitt namn nämndes) och se här hur den löd:

Min »världsförklaring» hade kommit hans högvördighet till handa vid en tidpunkt, då han var strängt upptagen av ämbetsåligganden. Sedan han läst mitt bifogade ödmjuka brev, tillkallade han biskopinnan och bad henne titta på papperna. Fanns där något av värde, skulle han själv genomläsa dem; eljest med några vänliga ord kvittera hövligheten och den goda avsikten. Nu ville olyckan, att biskopinnans tid var lika upptagen som den högvördige gemålens. Hon ögnade igenom några rader men fäste snart sin uppmärksamhet vid de prydliga initialerna, som kostat mig så mycken möda. När hon plockat igenom dem, kom något bestyr emellan: papperna lades åtsido och råkade i glömska. Då biskopen några veckor senare frågade efter innehållet, blev hon ganska förlägen och svarade i allmänna ordalag, att skriften röjde håg och fallenhet för det andliga, att tankarna voro enfaldiga men fromma och uppriktiga o. s. v. Med denna utsago som grund författade hans högvördighet sitt första brev.

Hur vill man nu förklara en sådan nödlögn från biskopinnans läppar? Ack, den var om ej urskuldansvärd, så dock förklarlig. B. B. Carlanders Wärldsförklaring fanns ej mer! Den hade fallit offer för husmamsellens allt för stora nidskhet. Det rara papperet hade lockat henne. Många ark voro skrivna endast på den ena sidan: av dem gjorde hon hyllfransar. Återstoden deponerades på ett ställe.

Därmed var olyckan icke skedd; tvärt om borde händelsen för mig ha fått de lyckligaste följder, vilket ock det första brevet visade. Men olyckan var likväl framme. En dag befinner sig hans högvördighet på stället, han rycker loss ett blad och i ren distraktion och för att fördriva tiden börjar han läsa. Därmed var mitt öde beseglat. Den bittra vreden stegrades yttermera av den förtretliga omständigheten, att mitt illdåd falskligen avlockat honom goda ord och löften. Och då biskopinnan icke var den, som lätteligen tålde förebråelser, föll harmen odelad över mitt huvud.

Så krossades mina förhoppningar. Jag vill uttryckligen hava sagt, att prosten icke lade den minsta sten på börda, nej icke ens prostinnan. Båda sökte på bästa sätt uppmuntra mig och manade mig att med lugn se tiden an. I prostgården hade jag alltid ett hem. Men den olideliga skammen, det ödsliga tomrummet efter hoppets grusade tempelgårdar och kanske ock ohågan att nu riktigt känna min litenhet bredvid den gynnade rivalen, drev mig till ett desperat beslut. Jag skrev samma dag till välborne kapten von Hancken, ödmjukt accepterande hans anbud.

Knappt hade jag det gjort förrän alla människor kommo liksom framstörtande ur sina gömslen för att rätt livligt beklaga mig. Mitt öde målades i svartaste färger. Svält, översitteri, tungt och tråkigt arbete, ingenting besparades mig. Ja, själva den onoslige J.