En var har sitt bestämda värde att kvarhålla och framvisa och falska pretentioner är den största orsaken till släktets olyckor. Detta fann jag vara en god grundval för den Carlanderska etiken och jag broderade den med vidlyftiga konsekvenser, som här kunna utelämnas.

Alltsamman rann genom min hjärna på mindre än en halv timma, och jag kände det som om jag fått kvicksilver i blodet. Rätt vad det var, sprang jag upp och pulsade hemåt. Ty i min kammare, som låg ovan tvättstugan, var jag väl försedd med papper och utensilier. Prosten hade nyligen lånt hem några rara böcker, som delvis skulle avskrivas, och medlen härför jämte hela långa vinternatten offrade jag på B. B. Carlanders Theodicé eller Wärldsförklaring. Kroppen huttrade, men anden glödde. Vad jag nu nedskrivit med ett löje, måtte visst ha haft ett annat utseende den natten, så till skal som kärna. Ja, vad skälet beträffar helt säkert! Jag försåg mina tankar med så många paragrafer, över- och underavdelningar, anmärkningar, citat och bevis, att det hela tedde sig ganska finurligt och rimligt. Och när den sista snirkeln sattes, kände jag, att min lärda möda tagit skammen från mig och att jag med klar blick kunde se envar i ögonen, vore det så prostinnan själv.

Vad nu skammen beträffar så blev den mindre än man kunnat förmoda. Prostinnan hade väl sura ögon en tid bortåt men kom icke vidare in på kapitlet. Och prosten, som dunderbasade hiskligt från predikstolen, avlade strängheten med kappan och var nästan flat i sitt hem. De plirande ögonen och en liten glänta, som då och då yppade sig i det järngrå skägget, antydde, att han log i mjugg på min bekostnad. Det förtröt mig icke det ringaste, ty nu visste jag, vad karl jag var. Jäntorna hade väl ett och annat speord till överlopps, men jag förbryllade dem så genom mitt värdiga och hemlighetsfulla uppträdande, att de snart blevo helt beskedliga och undrande.

Jag umgicks med stora planer. Snillefostret skulle ingalunda begravas, men min första tanke att befordra det till trycket, strandade på kostnaden. Under Hinnersmässan i Örebro slank jag in på Lindhska tryckeriet och lämnade med skälvande händer mitt opus åt faktorn. Han vägde och mätte och nämnde till sist en summa, som kom mig att baxna. Och då jag antydde, att detta vore något, som han kanske icke alla dagar fick trycka, nämligen en världsförklaring, svarade den stuten, att det varken ökte eller minskade kostnaden. Då köpte jag av det bästa papperet och vid hemkomsten satte jag mig att pränta om alltsammans med skönskrift. Särskilt lade jag mig vinn om initialerna och utmålade dem med ganska mycken fantasi och smak. Det tog rundlig tid och man kan tänka sig, att dessa hemlighetsfulla timmar på min kammare skulle gruvligen stinga fruntimrens nyfikenhet. Prostinnan själv kom upp på min kammare för att – som hon sade – se om det fanns någon råttlort i skåpet, men syftet lästes nog i den kringirrande blicken. Icke ens Märta fick veta något och jag måste här bekänna att mina känslor svalnat betydligt efter tredjedagsbalen. Förräderi var vad jag minst kunde förlåta och är så än. Dessutom ville jag ingenting yppa, förrän mitt verk fått högre sanktion.

Till den ändan sände jag det en postdag med budet, väl förseglat och försett med prydligaste adress. Till vem? Till ingen mindre än hans högvördighet, biskopen i W., min vördade gynnare. Lyckan står den djärvom bi, heter det, och så måtte jag väl ha tänkt, där jag stod i vägkröken och blickade efter slädan. Men nog klack det till i hjärtat, då den äntligen försvann ur min åsyn, och nog spankulerade jag omkring på glödande kol de närmaste veckorna.