S. tog mig i brodersfamnen och menade att pocker spelat mig ett fult spratt.

Jag tänkte så med och måste finna det bra orättvist att han just skulle förfölja en person, som velat rehabilitera hans svärtade karaktär.

Mina öden hos familjen von Hancken lämnar jag åt glömskan, nämner blott, att mina vänners farhågor och mina fienders hemliga önskningar besannades i lika mått samt återknyter berättelsens tråd, där den bröts eller vid stora inkörseln till Sutre gästgivargård.

Ett stycke ut på vägen stod Adolphen, gloende och allt jämt svängande armarna som en väderkvarn; tätt vid grinden stod jag och Nora likaså storögda fast med mera blygsamhet. Ekipaget var sannerligen glovärt. Man tänke sig en berlinare av stora dimensioner och antik façon dragen av ett fyrspann och försedd med kusk, betjänt och en ridare på vänstra förhästen. Var det icke grant mitt i rama bygden! Vagnen var väl något åldersskröplig och skamfilad och dragarna tycktes icke vara de bästa, men munderingen glänste i kapp med betjäningens livré och på vagnsdörrarna prålade ett stort vapen under krona. Vad det var för ett vapen, fick jag aldrig se, ty kusken, som icke kände Adolphens stupiditet och förtjusningsvanor, trodde visst att vägen tog slut och höll inne med ett ryck. Därpå knackade han med näven i vagnstaket och ropade: Heraus, heraus! Nu är vi framme. Till min förundran såg jag kusk, betjänt och förridare grina som några solvargar och tissla sinsemellan. Ingen gjorde min av att öppna dörren, men efter några ögonblick sköts den upp och en ung karl trädde ut Han var barhuvad, svept i en vid, mörkblå kappa, varunder skymtade en brun frack med pärlemoknappar, ljusgula pantalonger och halvhöga stövlar, allt som det tycktes av god kvalitet. Figuren var icke hög men kraftig och välformad, håret hängde i långa stripor, som lockade sig i toppändan, ansiktsfärgen var elfenbensgul och antydde jämte det svarta håret och de mörka ögonen ett sydländskt blod. Karlen sträckte sig in i vagnen och tog ut ett fruntimmer, vars skönhet jag icke vågar beskriva, allra helst jag på trettio år icke sett någonting, som kunnat liva och vidmakthålla min forna entusiasm för det sköna. Allt för nätt var hon emellertid, småsvarvad som en leksak, blåögd och ljus, klar som en solblink bredvid den svarta karlen. Ja, jag tyckte, att hon var ett endaste silver.

När nu paret lämnat vagnen, ökades min förvåning; ty utan att taga order eller farväl, satte kusken sina kampar i gång och då vägen var smal och utan diken, körde han rakt ut i klöveråkern, vände och satte av åt samma håll, varifrån han kommit. Gästgivarn, som larvat sig fram till grinden, tog illa vid sig för klövern, röck träskon av foten, skrek och hötte; en hoper barn och hundar stimmade ut genom grinden, Adolphen råkade i extas och luffade brummande kors och tvärs på vägen. Men det främmande paret förblev trankilt: karlen bjöd fruntimret armen och skred med så mycken värdighet fram mot grinden, att gästgivarn, hans barn och hundar tyst veko åt sidan. Och då han i själva grinden mötte en modersugga med dess avkomma, behövde han endast giva en stadig blick för att det grova djuret skulle liksom rulla åt sidan och med devota grymtningar locka till sig sin kull. Det har jag själv sett.

Inkommen på gårdsplanen och alldeles i närheten av vårt bord stannade främlingen med sin sköna och förblev stående en god stund utan att synas fästa uppmärksamheten vid något eller någon. Jag har aldrig sett en människa, som, när det så föll sig, kunde så fullständigt bortse från det kringvarande. Vårt sällskap ägnade honom desto större uppmärksamhet. Kaptenen gulnade som ett asplöv, kaptenskans nästipp rodnade och mamsellen flög upp och begynte ett knixande, som kaptenen avslutade genom att plötsligt draga ned henne på stolen. Äntligen bröt främlingen den rådande tystnaden genom att på god svenska fast med någon brytning tillkalla värdinnan. Han frågade, om en viss herr Tomson befunne sig på gården. Då detta nekades, begärde han tvenne goda rum. Men moran bedyrade, att det icke kunde bli tal om vare sig goda eller dåliga rum, eftersom allt redan var upptaget och hon dessutom väntade postdiligensen från Kristinehamn, som borde anlänt redan vid middagstid. Främlingen bytte nu halvhögt några fransyska ord med sin sköna, varefter han vände sig mot vårt bord, dock utan att yttra något. Men knappt hade han fäst sin blick vid den beskedliga mamsellen, förrän hon störtade upp och med några hickningar och hackningar i talet erbjöd det nådiga herrskapet sitt rum. Icke nog därmed begynte kaptenen plötsligt orera om, att en främling, till på köpet en fransman, aldrig borde sakna tak över huvudet i detta landet, varför han avstod till dess förmån från sitt och Adolphens rum. Ja, själva kaptenskan svamlade någonting om det råtthål, varmed hon allt för gärna skulle låta sig nöja. Efter åtskilligt sladder, vari främlingen alls icke deltog, bestämdes, att paret skulle ockupera kaptenens rum, som i sin tur fick mamsellens, som åter igen skulle dela rum med kaptenskan och Nora. Om den försenade diligensen anlände, så skulle väl håken ta moran, men det bleve ett senare kapitel.