Och med Gud i hågen förde hon det nya herrskapet mot huset. Jag har glömt att säga, att en nattsäck av blygsamma dimensioner kvarlämnats på vägen och nu hemfördes av Adolphen.

Utan ett ord till tack eller urskuldan accepterade främlingen anbudet. Då fick min käre von Hancken plötsligt känning av sin galla, störtade efter främlingen och högg honom i armen. Men nyfikenheten tör ha segrat över vreden, ty i stället för att giva en rättvis reprimand nämnde han endast och på hövligaste sätt sitt namn och karaktär i avsikt att få lika igen. Icke ens därutinnan lyckades han. Främlingen betraktade honom allvarligt och liksom forskande, varefter han yttrade med en mild och något dov stämma:

Jag beklagar honom, min gode kapten, som icke nått den ställning, vartill hans naturliga gåvor berättiga. Jag ser i honom ett offer för intriger och kabbaler.

Så sägande vidrörde han helt lätt kaptenens skuldra och lämnade honom, ett rov för de stridigaste känslor. Orden uttalades med fullaste allvar och icke utan en högsinnad godhet i tonen, dessutom stämde de endast allt för väl överens med kaptenens dagliga och stundliga tankar. Men att så där vid första mötet beklagas av en okänd var dock för starkt. Kaptenen började ränna av och an kring bordet, än rullande sitt pipskägg, än tuggande sina hängande knävelborrar; och gallan lindrades icke av mamsellens upprepade utrop, som i alla tonarter lovsjöng den okändes sätt och framför allt hans utseende. Till sist blev det kaptenen för brokigt och han gav henne en snubba, sägande:

Hon pratar som den blinde om färgen. Vad har lilla mamsellen för begrepp om manlig skönhet, som är barnfödd och fostrad i Karlstad? Där visas väl inte mycket av den sorten, allra minst för en flicka, som har karlskräck.

Vartill mamsell Arrenander punktligt genmälte:

Att jag har karlskräck kan nog vara sant, Gud ske pris. Och därför tackar jag evigt min kära mamma och min kära pappa. Men vad det anbelangar, att det inte skulle finnas sköna manspersoner i Karlstad, så tar kapten fel.

Och sannerligen, började inte fjollan räkna upp allt yngre välvuxet mankön i sin fädernestad, för var och en nogsamt angivande dess särskilda förtjänst och icke utelämnande, det jag tror, den allra simplaste boddräng, blott han hade något kroppsligt att skryta med. Till sist blev henne Karlstad för trångt och hon begynte kretsa över hela Vänerskusten från Kristinehamn till Åmål, ja, ända ned till Göteborg stack hon av. Det visade sig att hon gjort vidsträckta resor för sin kära pappas räkning, som varit ullhandlare i tiden, varför hon hade noga reda på de olika gårdarnas fårbestånd. Får och ynglingar delade broderligt hennes intresse och hade jag som en annan Tummetott kunnat intränga i det hjärnkontoret, så hade jag visst råkat mitt upp i själva Arkadien, där gudomliga herdar valla sina hjordar.

Under det att mamsellen pladdrade, mörknade von Hancken allt mer och jag förstod, att främlingens ord började göra sin verkan. Kaptenen hade så småningom kommit till den övertygelsen, att man velat förolämpa honom, och vi hade således ett stort oväder i faggorna. Kaptenskan burrade upp sig som en höna före åskväder, beredd att taga skurarna, varifrån de än kommo. Adolphen stöp plötsligt ihop som en halvfyllder mjölsäck väl vetande att vis inertiæ var hans bästa försvar. Och den stackars Nora nöp mig oupphörligen i armen och småfnissade av ängslan. Ty kaptenens oväder voro hiskliga framför allt på grund av deras oberäknelighet; ingen visste, var de skulle slå ned eller med vilka konsekvenser. Den enda oberörda var naturligtvis mamsellen, som nu övergick till att skildra sina tre kardinaladoratörer, Lasse, Olle och Emil. Lasse beskrevs som en personifikation av det fina vettet, Olle förkroppsligade krigarens högsta egenskaper, och Emil var den bottenrike och ärlige köpmannen samt ett rent under av sentiment och fina seder. Dessa skönmålningar minskade icke kaptenens ohåga vid livet: redan hade han börjat flåsa och suga i knävelborren, då Försynen nådigt sände oss en avledare.

Ut ur den kvällstilla skogen trängde ett ljud, som jag just ej kan likna vid något om ej vid den hjärtskärande jämmern från en döende gris. En hemsk klagan fyllde hela nejden. Vargar var ej att tänka på, än mindre rövare, men ängslan stod målad i allas ansikten ej minst kaptenens. Han reste sig hastigt från bordet och tryckte båda händerna mot bröstet, där penningpungen hängde på en snodd. Förskräckelsen blev dock kort, ty i nästa nu kom moran utrusande, även hon översiggiven fast av en obetydligare anledning. Oljudet var ingenting annat än postiljonens hornfantasier: Kristinehamnsdiligensen anmälde sin ankomst.