Uppståndelsen blev icke mindre för det: samtliga störtade mot huset för att intaga och hålla sina rum mot de kommande. Blott jag, som tills vidare ej benådats med någon sovplats, stannade lugnt i det fria, ett bevis för den gamla satsen, att fattigdom friar från många bekymmer.

I sinom tid rullade diligensen in genom grinden. Det var en vanlig kupé med plats för fyra. På bocken sutto kusk och postiljon, den senare allt jämt med hornet för munnen, dock utan att blåsa. Bådas höga färg och stirrande ögon angåvo, att vägkosten varit riklig, särskilt den våta. Gästgivarn tog genast hand om krakarna och förde dem till stallet, moran lossade packningen, ty höga vederbörande blev lugnt sittande på bocken, antagligen hisnande inför nedstigningens faror. Men plötsligt uppstod i det inre av kupén ett fasligt kattrakande, som satte liv i kusk och postiljon. De vältrade av bocken och skyndade till var sin dörr, som öppnades. Kattrakandet fortfor, och då jag tittade in i vagnen såg jag ett enda röse av armar och ben och närmast dörren bakstycket av ett par väl spända pantalonger, som just satte klåda i fingrarna på mig. I husets skilda fönster uppenbarade sig nu kaptenen och Adolphen, kaptenskan och Nora, mamsell Arrenander samt slutligen även den intressante främlingen. Vad står på? ropte kaptenen, vartill kusken fundersamt genmälte: Det kan nog inte vara annat än att de slåss. Och postiljonen hickade: Jag ger mig attan att de är druckna, de svinen. Å, fy för pocker, de skämmer ut kunglig postverket. Därmed grabbade han i högen, ryckte och slet, men som kusken samtidigt ryckte från sitt håll och antagligen i samma person, kommo de ingen vart, förrän moran med ett livtag satt kusken i backen och begynt utplockningen. Den förste, som kom till synes, var en blöt och saktmodig karl med förläst utseende och ganska illa klädd. Han stånkade förskräckligt och fällde sina modiga tårar. Men plötsligt ryckte han till och blev stående slät och kapprak som ett utropstecken, ty från mamsellens fönster förnams ett smärtans skri och därefter orden:

Du min jemine je! Är det icke Lasse?

Jo, nog är det Lasse, svarade han saktmodigt.

Bredvid den förste ställde moran numro 2, som var grovlemmad och mera kavat men också mera beskänkt och ur den synpunkten ömklig att skåda. Genast ropade mamsellen:

Ack, se till mig i nåd! Är det icke Olle?

Vem är Olle för dig? röt grobianen och tillade med pipande stämma: Olle lilla ska lägga sig; han är full som ett halvstop.

Den tredje i trion var dock värst däran, så att moran måtte ställa honom på lut mot de andra båda. Det bör ej förvåna, att mamsellen i honom igenkände sin tredje adoratör, Mercuriisonen, och nu öppnades hennes vältalighets alla slussar samtidigt som tårekällorna stego över sina bräddar.

Ack, varför lämnade jag Karlstad! ropade hon. Ack visste jag icke detta? Har det icke alltid varit så? Ack ni grisar! Ack varför förföljes jag av dessa dumrianer och fullboltar? Ack mina småttingar! Blev det så tomt och ödsligt efter lilla Charlotte? Och hur ser ni ut? Nej detta överlever jag icke i herrskapet von Hanckens åsyn!

Hon lämnade fönstret. Litanian tycks ha varit välkänd och väckte druckenboltarnas ambition. Två av dem fingo en tämligen god om än svajande hållning och den tredje gjorde ock sina försök. Alla tre utbrusto samfällt:

Mam-sell Ar-re-nan-der! Mjuka tjänare!

Härvid skulle en bugning exekveras, vilken dock föll illa ut, så att den stackars moran hade all möda att hålla sig upprätt. Kaptenen brast i ett elakt skratt. Adolphen kuttrade och själva kaptenskan måste le åt eländet. Men främlingen hade en missnöjd min och drog sig hastigt tillbaka, som om han funnit uppträdet vämjeligt, vilket det ju också var. Den beskedliga mamsellen kom emellertid moran till hjälp, uppreste de fallne och tog Emil på sin lott, under det att moran fick lotsa Olof och Lars mot trappan. Kaptenens hånskratt skar mamsellen i själen och hon ropade:

Ack se då, hur snällt de gå! Tro icke genast det värsta, herr kapten! Det är mitt eget fel, som lämnat dem vind för våg i det rackarns Karlstad! Se bara, hur fogliga de äro!

Men det skulle hon icke ha sagt, ty när nu morans båda skyddslingar märkte, att Emil framvaggades i den huldas armar, förnyades svartsjukan. De gjorde plötsligt helt om och satte sina knutna nävar under den lycklige rivalens näsa. Omkastningen bragte moran på fall och snart lågo de allesammans, mamsellen inbegripen, i en enda röra.