Kaptenens hånskratt skallade mot skyn. Jag gjorde ett försök att reda härvan, men fastnade själv däri, vilket bekom mig ganska illa. En förstummad och förblindad vrede rådde: ej ett ord yttrades, men fötter och nävar arbetade flinkt, och jag oskyldige som råkat falla tvärs över mamsellen och moran, fick upptill pröva bourgeoisiens och nedtill allmogens fruktansvärda krafter. En katastrof tycktes oundviklig. Trots stundens plåga erinrade jag mig med ökad fasa gästgivarens bistra uppsyn och hans släggehänder, som hela dagen synts hotfullt knutna.

Då inträffade någonting, som kan giva anledning till vidlyftiga spekulationer över den mänskliga naturen. Luften fylldes med ens av himmelska toner, oändligen smäktande och vemodiga. De silade ned som en mild dagg över våra upphettade sinnen och kommo så oväntade och obegripliga, att vi alla plötsligt och samtidigt slaknade och vordo stilla. Varifrån härrörde detta välljud, som gjorde ett så brått slut på vår djuriska ilska? Man vänte sig icke något under! Tonerna flöto fram ur en flöjt, som den hemlighetsfulle främlingen, sittande på sin fönsterbräda, trakterade med oförliknelig virtuositet. Så småningom redde vi ut våra lemmar och satte oss upp. Jag hörde mamsellen viska: Ack Emil, detta är den himmelska kärleken! Varvid hon dock tog fel på person och kramade min hand. Eljest förnams endast ljudet av snyftningar och – det måste sägas – plötsliga hickningar. De tre kumpanerna gräto. Mamsellen grät, jag grät. Om moran, den grova människan, blandade sina tårar med våra, vill jag lämna osagt men på var sitt fotsteg sutto kusk och postiljon i ställningar som visade rörelse, för att icke säga förkrosselse. Och var hördes nu kaptenens elaka skratt? Hans huvud vilade i händerna och pipskägget pekade rakt ut, för var gång han svalde tysta tårar. Leonora och hennes mor hade fattat varandras händer.

Ja, denne nye Orfeusen firade en triumf! Dock tror jag icke att hans skicklighet hade största parten däri utan snarare då den förunderliga sorgmodighet, varmed han klämde fram sina toner. Jag minns, att jag blev alldeles orkeslöst ledsen. Och om någon i den stunden öppnat mig en grav, hade jag slunkit i jorden, kvick som en daggmask och utan annan önskan än att B. B. Carlander måtte vara slut för tid och evighet. Vad de andra kände vet jag icke, men tör det ha varit något liknande. Sakta och varligt reste vi oss, stödjande varandra som bröder. De tre kumpanerna krokade armarna kring varandras halsar och stapplade saktmodigt mot trappan. Mamsellen och moran gingo bakom med utbredda armar, färdiga att ta emot. Allt gick dock väl och de tre försvunno i dörröppningen. Mamsellen neg djupt och riktade sitt förgråtna ansikte mot spelmannen, som dock syntes oberörd. Strax därpå upphörde han att spela och stängde sitt fönster. Även de andra fönstren stängdes och en djup tystnad bredde sig över gården.

Ingen hade tänkt på att bereda mig en sovplats och jag hade icke lust att tigga någon. För resten hade jag rakt ingenting emot att tillbringa juninatten under min Noras fönster. Jag spankulerade av och an och såg gästgivarn jämte kusken och postiljonen försvinna i kökshuset.