Alltså var jag allena. Jag mediterade en stund och spekulerade över musikens makt. Var det nu inte besynnerligt att vi allesammans togo till lipen? Men alla ha vi väl våra lönliga gråtaskäl, som ogärna vidgås. Utan se vi hellre att någon sorglig låt eller annat finurligt och vemodsfullt konststycke orsakar svagheten. Jag tänker i skrivande stund på min yngste son, som hade tandvärk, vilken smärta kära far skulle lindra med en saga. Men då gråten icke lät sig stillas, yttrade han: Jag gråter för trollf-n och inte något för tandf-n.

Sit venia verbo.

Så var då den dagen hart när till ända men hade ännu en händelse i beredskap. Bäst jag gick där och funderade, föll det mig in, att jag kunde ta mig en tupplur i diligensen. Det började bli rätt skumt och jag stod redan med foten på steget, då jag på vagnsbotten upptäckte en nedhukad gestalt, som med händerna famlade under sätets dynor. Ännu en druckenbolt, tänkte jag, och kände vämjelse vid mitt köns svagheter. Jag grep honom omilt i skuldran och sade:

Skäms icke herrn, att vara så drucken?

Vartill han med timid stämma genmälte:

Ack, jag ber om tillgift, men jag är alls icke drucken och kan desto mindre vara det, som jag aldrig i livet smakat en droppe starkt.

Därpå förtalde han sitt äventyr, som var bedrövligt. Han hade påstigit diligensen redan i Kristinehamn och först vid ett senare skjutshåll hade de tre herrarna tillstött. Från början något beskänkte hade de underhållit elden med ständigt nytt bränsle och snart nog råkat i det tillstånd, som visat sig. Kusk och postiljon hade rikligen trakterats, vilket haft till följd upprepade rastningar och dröjsmål. Allt hade väl dock gått an, om icke de tre herrarna råkat i luven på varandra, varvid icke få knuffar och slag drabbade den oskyldige fjärde. Jag frågade, hur han kunnat tillåta någonting sådant, men han svarade helt beskedligt:

Ack, de ville mig ju icke något ont. Men hur skulle tre stora karlar kunna slåss i denna lilla vagnen utan att jag kom till skada? Det var ingenting att göra åt den saken.

Till sist hade en av dem i misshugg tagit honom för strupen, varvid han sönderslitit och bortkastat en liten silverkedja med vidhängande berlock eller amulett, ett silverkors. Det var denna dyrgripen han nu med otroligt tålamod sökte bland dynorna. Hans kära mamma hade egenhändigt hängt den om halsen på honom och den var honom för den skull omistelig. Jag föreställde honom det orimliga i att söka i mörkret och till hälften drog honom ut ur vagnen. Han visade sig vara en yngling i min ålder med rätt behagligt fast något flickaktigt ansikte, dessutom vanställt av åtskilliga skråmor och en svullen näsa. Resans besvärligheter hade tydligen tagit på hans krafter, varför jag ansåg skäligt att väcka upp gästgivardrummeln och kräva logi för oss båda. Svaret blev, att moran redan bäddat åt mig på loftet utanför kaptenens vindskammare: där fingo vi samsas, bäst vi gitte. Jag tog min skyddsling under armen och vi stretade uppför den branta trappan eller snarare stegen, som ledde till loftet. Här fann jag mycket riktigt en rätt rymlig och god bädd inkörd under det sluttande taket och det tövade icke länge förrän jag prövat dess förtjänster. Min kamrat slog sig ned på en kappsäck, som han icke släppt ur handen och tycktes mera tveksam. På min fråga uppgav han sig heta Tomson, köpmansson från Göteborg. Han berättade om sina föräldrars död, som nyligen inträffat. Fadern hade störtat utför en brant trappa och brutit nacken. Och trots en åldersskillnad på trettio år hade kärleken mellan dessa makar varit så oförgänglig, att modern någon tid efteråt sörjde sig till blodstörtning. På dödsbädden hade hon skänkt sin son det där silverkorset, vars förlust vållade honom en förklarlig smärta.