11) Grevars och baroners framfusighet och olidliga predomination. 12) Lättingars och odågors misantropi och dess skadliga verkningar i samhället. Detta var dock endast huvudpunkterna och tillfälliga anledningar gavs alltid. Och under det att tvenne gökar golo i kapp, lyssnade vi andäktigt till kunskaper, som säkerligen voro stora, ehuru jag ej vet, om de voro riktiga. Myggen stack oss alla horribelt undantagandes kaptenen, som gallan skyddade. Hennes nåd slöt det ena ögat men höll det andra vidöppet för att då och då blinka bifall åt maken. Nora strödde suckar i talet, Adolphen stånkade och jag öppnade lite på mun, vilket ger en lyssnande och upptagen min.

Men med mamsellen såg det besynnerligt ut. Allt eftersom kaptenen utbredde sitt missnöje, blev hon allt blekare och blekare, huvudet sjönk ned i barmen och hela figuren plattades till från ovan. Jag trodde först, att hon däst av mat och dryck höll på att insomna, vilket skulle ha varit farligt för den nya vänskapen. Men snart såg jag med undran hur hela det stora köttet begynte häva sig och äntligen framfödde en obeskrivlig suck. Samtidigt runno tårarna, stora och tillrande som vattendroppar på en gås. En sådan verkan hade kaptenens litania aldrig förr gjort: han syntes rätt belåten och övergick till ett nytt missnöje, som råkade vara klockareämbetet och dess vanskötsel. Då ropade mamsellen: Nej, tala inte om klockare, tala inte om klockare! Kaptenen undrade, vad som gick åt henne och hon sade:

Ack, då jag sitter så här och hör herr kaptenen tala och då jag ser på den nådiga frun och på de kära barnen, då går det upp för mig, vad jag länge vetat, nämligen det, att allting inte står rätt till här i världen.

En smula stucken av tvetydigheten sporde kaptenen, vad som kunde pressa hjärtat på en sådan liten mamsell. Kanske att någon kavaljer varit nog oartig att draga sig tillbaka? Men mamsellen svarade, att adoratörer hade hon så många, att hon kunde hänga en på vart finger och en på var tå. Även hade hon varit förlovad med tre stycken, i följd förstår sig, så där klämde icke skon. Utan det var äktenskapet, som gjorde henne bekymmer. Tre gånger hade hon varit en marche mot kullerstolen och tre gånger hade hon tagit till flykten. Ju närmre dagen kom, desto större blevo hennes farhågor och betänkligheter; vapörer kommo titt och tätt och dåndimpar dagligen. Till slut måste hon urskulda sig med bräcklig hälsa och taga sitt ord tillbaka. Kaptenen ville nu veta, vad som vållat farhågorna: om fästmännen varit lättsinniga kanaljer eller vad som eljest kommit i fatet.

Ack nej, suckade hon, så Lars som Emil och Olof ha de ädlaste hjärtan och en god ekonomi. Bättre män kunde hon icke önska sig. Men det var något i själva äktenskapet, som stötte henne för huvudet. När kaptenen fick nys om ett splitter nytt missnöje, blev han ganska upplivad och ville äntligen veta något närmre om dess orsaker. Mamsellen utbrast:

Det är denna fasliga intimitén, herr kapten. Äktenskapet är minsann inte sådant som man föreställer sig och jag kan inte tro, att den gode Guden menat det på det sättet. Jag har uppvuxit i sträng tuktan, varför jag evigt skall tacka min kära mamma och min kära pappa. Ty vad vore jag eljest för ett skarn? Men skall jag då ge mig i lag med en mansperson, som varken är min far eller bror eller kusin utan alldeles främmad och vistas dagligen allena med honom? Och det är ändå inte det värsta. Ack, är det icke en faslig tanke, herr kapten, att gå i säng med en karl, som man högaktar?

Det ropade hon så sorgligt, att stenar kunde röras; men verkan blev olika. Kapten stoppade hela silverkryckan i mun. Kaptenskan skrek: Men tänk då på barnen, mamsell! Adolphen klunkade och kuttrade som en skogsduva – det lät så, när han skrattade.