Och den skälmen Nora fick ett svårt anfall av fnittersjukan, som botades genom att knipa mig hårt i läggen. Inte bekom det mamsellen det bittersta. Hon utlade ämnet i alla dess delar, och aldrig hade jag trott att ett ärbart fruntimmer hyste så djupa och kunniga tankar i dessa saker. Till sist befalldes barnen från bordet: och när jag nu såg Nora försvinna bak vagnslidret, drog jag mig efter. Här växte en blommande hägg, så stor att den just bildade en lagom berså. Vi slogo oss ned. Vad närmast inträffade, har jag ej utförligt noterat, men tar ur minnet, att de båda gökarna golo hela aftonen, överröstande varandra. Desslikes minns jag, att myggen var svår och att Adolphen då och då stånkade förbi vårt gömsle och med allehanda blinkningar och grimaser gav till känna, hur landet låg. Bäst minns jag kanske häggens doft.

Kaptenen och mamsell Arrenander fortsatte att utbyta tankar och för var gång den sistnämnda höjde sin stämma till ett fasligt utrop, brusto vi båda i skratt. Det gav mig också anledning att i Noras ögon efterforska, huruvida hon närde samma farhågor och betänkligheter som mamsellen. Den vetgirigheten fann hon impertinent och blundade enträget, så att till full visshet kom jag aldrig. Utan fick jag nöja mig med hoppet och en rimlig förmodan och vad eljest jag kunde finna på att nöja mig med.

Så förflöto några sälla timmar i Sutre och vi skulle säkerligen glömt oss allt för länge om icke Adolphen fäst vår uppmärksamhet genom att svänga med armarna och utstöta några av sina vanliga läten. Vi sprungo upp, slogo av oss bosset och stego fram till landsvägen. Adolphen hade upptäckt ett ekipage, som med rask fart nalkades gästgivargården. Det väckte vår nyfikenhet. Men åt såväl ekipaget som dess innehåll skall jag ägna ett nytt kapitel.

För att rätt kunna följa berättelsen tör det vara gott att veta något om berättaren. Jag bliver därför nödd att syssla en momang med min egen ringa person.

I dopet erhöll jag av min k. mor namnen Bror Benjamin. Som hon själv på sitt dödsläger sade mig, hade hon därmed velat väcka goda människors medkänsla. Bror skulle föra i åtanka det syskonband, som förena så hög som låg. Benjamin skulle erinra, att jag var den minste och ringaste, den där krävde sina bröders skydd. Det var ju rätt finurligt och ömt tänkt av den beskedliga människan, fast jag näppeligen tror, att det haft åstundad verkan.

Tillnamnet, Carlander, fick jag ock av min mor. Min far har förblivit okänd. Kanske har mitt tillnamn sin upprinnelse av hans förnamn, ett ärorikt namn som vid tiden för min födelse bars av ingen ringare person än dåvarande hertigen av Södermanland. Varje supposition rörande min far bliver emellertid fåfäng. Min k. mor ville aldrig giva besked och andra har jag icke frågat. Bördsfåfängan har alltid synts mig som den befängdaste av alla mänskliga svagheter. Jag kan dock tillägga, att jag aldrig saknat höga välunnare, vilket törhända vittnar, att min börd ej är den sämsta.

Här vill jag ock nämna, att min k. mor visserligen under sina sista år nödgades förtjäna sitt och mitt bröd genom sömnad, men att hon sydde endast hos biskopens och i två eller tre av de förnämligaste husen i Wadköping.