Dessförinnan hade hon vistats i Stockholm: i vilken karaktär vet jag ej men säkerligen icke i någon föraktlig, eftersom Hans Högvördighet sedermera upptog henne i sitt hus. Härmed avklipper jag för alltid varje tvist med min k. hustru rörande dessa förhållanden.

Icke heller mitt utseende jävar en möjlig förmodan om gott blod i mina ådror. Synnerligast i ungdomen saknade det icke varje behag. Så till exempel är min panna ovanligt hög och något kupig, ögonen äro stora, ljusblå och rätt lysande. Håret knollrar sig lätt och något i likhet med biskop Tegnérs, särskilt då jag är svett eller eljest i stark sinnesstämning. Näsan är lång och snarare grekisk än romersk. Figuren har väl på sistone blivit vidlyftig, men min taille sågs bland de bästa på Hinriksbalen 99, då jag var nitton år och bar en blå klädesfrack av det nymodiga slaget.

Men nog nu med den fåfängligheten! Min k. mor lämnade mig tioårig ensam i världen. Sen dess har jag fått hålla den stången. Biskopen i W. sörjde för de närmaste två åren, varefter jag överflyttades till prosten i Lillhammar, David Rygelius. Här fann jag far och mor, systrar och bröder. Vid sexton år gick jag med min k. bror och kollega, nuvarande kontraktsprosten David Rygelius d. y. till akademin. Det är dock icke min mening att giva en levernesbeskrivning, som kan falla sig långsam, utan vill jag endast berätta en händelse, som kuriös i och för sig, skulle sätta mig i förbindelse med familjen von Hancken.

I Lillhammars prostgård levdes ganska otvunget för att vara på den tiden: dans och andra lättare nöjen saknades icke. Särskilt njöto flickorna en ovanlig frihet, vilket var en följd av prostinnans maximer. Ty – som hon uttryckte sig på sitt grova mål – »av klavbunden kalv bliver kesande ko». Jag ägnade min synnerliga dyrkan åt äldsta dottern Märta och den ömma lågan tycktes besvarad fast kanske på ett allt för systerligt sätt. Dessutom inbillade jag mig, att min böjelse ej sågs illa av föräldrarna. Allt detta gav mig stora föreställningar, vartill väl ock bidrog det mystiska dunklet kring min härkomst. Ty varest ett tomrum finns, där väver den unga fantasien och lämnar ej minsta råtthål oförsökt. Mången skulle på äldre dar le åt slika drömmerier, mången skulle blygas och klanka. Jag gör varken det ena eller det andra utan stänger dörren om dem.

Emellertid skulle de föra mig till en katastrof, vilken inträffade julen anno 1804. Prostgården var då lik en bikupa med ingåendes och utgåendes bi ständigt på flustret, och ett surrandes invärtes, som kunde göra en vill. Alla unga män av traktens brukssocietet samlades att giva prostdöttrarna sin hyllning. Däribland var en, som vi kunna kalla J. S., en oborstad yngling men med lycklig apparence och ett dristigt sätt som både eggar och kuvar könet.