Han belägrade nu min egnaste Märta och jag såg det rätt kallt, ty jag var säker på min sak. En afton – jag tror det var tredjedagen – begynte vi alla på en gång ropa: dans! dans! – jag icke minst, eftersom jag var oförliknelig i det stycket. Prostinnan kringklappades och ompussades, så att hon blev ett endaste vax. Spelman fanns i en gammal drängs person, salen utrymdes efter behov och det begyntes en blickkorsning och ett finurligt ögnaspråk parterna emellan. Då springer den bängeln fram till Märta och vill bliva hennes kavaljer för hela aftonen. Jag stod ett stycke därifrån och hade just börjat fästa henne med blinkningar och sådant men nu räckte hon handen åt S., sägande: Jag får väl lov att lära honom dansa. Det var min avsikt att göra opposition tout en badinant; dock tör mitt utseende ha varit hotfullt, ty prostinnan kom före och befallde mig skyndsamt till bostonbordet.

I och för sig var detta en synnerlig heder, eftersom mina medspelare voro prosten själv, kyrkoherden i Ekersta och brukspatron S., den framfusige ynglingens far. Jag lämnade salen med rätt mycken éclat, och tog min plats. Spelet gick illa. Mellan givningarna bjöds ur en bål, varvid jag icke var van men tyckte mig nu böra göra som de gamla. Snart begynte korten få ett underligt utseende, dock tör jag ha spelat på ingivelse, ty jag började vinna. Men för var gång jag såg upp, stod Märta och herr S. i dörren, han med armen kring hennes liv eller i någon annan förtrolig ställning. Det kom så regelbundet som Apostlarna i en Nürnbergerklocka. Att det gjorde mig jaloux, vill jag icke förneka, men svartsjukan skulle icke ha drivit mig till ytterligheter om den ej fått bistånd av allehanda förryckta tankar. Det föll mig in, att detta var ett prov, som anordnats för att komma underfund med mina känslor och tänkesätt. Ja, jag ställde det i samband med min hemlighetsfulla börd, och menade, att man ville pröva, huruvida jag hade vatten eller blod i ådrorna. Den tanken satte punkt för all besinning. Jag slängde korten i bordet och ropade: D–n partere mig, om jag tål att en simpel adelsman huttlar med mig! Och med de orden rusade jag ut i salen, grep Märta kring livet, stötte S. omilt för bröstet, gastkramade min flicka och kysste henne.

Man tänke sig uppträdet! Har jag förut liknat prostgården vid en bikupa, så må jag nu kalla den ett getingbo. Till en början urskilde jag ej annat än en oreda av ansikten och händer och ett fasligt stim. Men snart hörde jag bålgetingen själv surra i öronen och att den stack mig i öronlapparna, kan jag försäkra. Jag släppte flickan och slog omkring mig, men hur det nu var, fick prostinnan mig i kragen och jag befann mig i lilla skänkrummet. Där fick jag veta, vad en fattig yngling är värd, som icke sväljer sina stora tankar som sovel på nådebrödet. Jag gav icke tappt i förstone utan skrek emot just som en kråkunge kraxar emot gammelkråkan. Gud vet, vad jag hasplade ur mig för dumheter, ty rätt vad det var, såg jag prostinnan halvliggande över strykbrädan storkna av skratt. Minsann om jag gav mig tid att klappa henne i ryggen. Hals över huvud flydde jag genom köket, skingrande skocken av lyssnande pigor, och störtade ut i natten.

Jag kan ännu se den vita vinternatten och de lysande fönstren i prostgården. Jag ser kärven på gårdsplanen, slädarna som stå uppradade utmed vagnslidret, grenverket, som tecknar sig mot himlen. Vilken högtidlig tystnad rådde icke härute till skillnad från det elaka smågläfset i de upphettade, rökiga och dammiga rummen.