Då fick jag – tror jag – först den tanken, att tystnad är Guds rätta åkallan. Och likväl var jag just icke stämd till fromma betraktelser. Med trotsiga steg lämnade jag gården och sökte mig ut i skogen. Jag rände åstad som en slagen tupp, skamfilad men trotsig. Jag var fast besluten att dö. Snön låg emellertid alnsdjup och sedan jag spankulerat omkring vid pass en timma, tröttnade jag och kastade mig på rygg i drivan. Där låg jag. Efter en stund hörde jag bjällrorna ringa på vägen och förstod, att man brutit upp tidigare än vanligt, vilket något lisade min sårade fåfänga. Tanken att S. nu lämnat min Märta, lugnade också sinnet; snön och den vintriga luften gjorde väl sitt till att kyla blodet: jag begynte meditera.

Låt vara, tänkte jag, att du är ett det ringaste kryp på jorden och bredvid prostinnan just som en sparv bredvid en gås. Men hur förhåller det sig med andra storheter? Vad är en prost bredvid en biskop, vad är en biskop bredvid en kung? Vad är Svears och Göters konung bredvid den romerske kejsaren? Och vad är denne bredvid forna tiders store härskare, en Alexander, en Augustus? Just ingenting. Och som jag låg där och sturade upp mot stjärnorna, genomgick jag i tankarna mina kunskaper i astronomien, som visserligen ej voro stora men som dock tilläto mig att anställa betraktelser.

Är det väl rimligt, frågade jag mig, att Skaparen gjort detta stora maskineriet blott för en ringa detaljs skull, vår jord? Och icke ens för jordens – för människornas skull! Om du gör dig falska föreställningar, min käre Bror Benjamin, om du är högfärdig, så tör du dela lyte med hela ditt släkte. Ty det strider alldeles mot logiken att den minsta delen skulle vara större än det hela. Och jag drev vidare i min tankegång och frågade: Huru böra vi då anse vårt släkte och vår jord, vilken betydelse äga de för Skaparen och för det hela? När jag kommit så långt, satt jag mig upp och rev mig gruvligt i håret, alldeles som om tankarna sprängt och kittlat under svålen. Ha vi icke, frågade jag, en på Skriften grundad rätt att betrakta Skaparen i likhet med oss själva? Säkerligen, eftersom vi är gjorda efter hans beläte. Vidare: vad företar sig en man, t ex. biskopen i Wadköping, när han efter slutat dagsarbete slår sig till ro? Han söker en lättare sysselsättning som kan skingra tankarna samtidigt som den ger dem en lämplig övning. Vad nu biskopen beträffar, så plägade han antagligen antingen sticka sig undan i slöjdkammaren för att fingra ihop någon finurlig modell eller ock lade han patiens. Och nu slog mig den tanken, att jorden törhända är Vår Herres patiensbord. Efter slutat dagsverk ägnar han en timma – och hans timmar äro årtusenden – åt denna förströelse.

Tanken hugnade mig, ty den gav åt vårt släkte en betydligare roll än det eljest i sin ringhet kunnat pretendera. Hur ofta ser man icke, att en stor man, på vars skuldror viktiga och tunga värv vila, ägna en rent förunderlig uppmärksamhet och omtanke åt något läggspel, patiens eller dylikt? Så ock Skaparen. Törhända finner han vår jord minst lika tänkansvärd som det stora verket, ty här vid vår jord utfinner han regler och kombinationer för det stora.

Men om så är – hur skall man då förklara den villervalla och tygellöshet, som ofta råder på vår jord? Var finna orsaken till krig, pest, naturrevolutioner, människors inbördes avund och ondska, korteligen allt detta, som vi pläga kalla djävulens verk? Ja, vad är djävulen egentligen för en person? Om han är den grymme, onyttige och skadlige fuling, som vi människor föreställa oss, hur kan då Skaparen tillstäda hans existens? Denna urgamla fråga besvarade jag efter moget övervägande sålunda:

Han, som vi kalla djävulen, är ingalunda den föraktlige ande vi tänka oss. Tvärt om finns det mycket som tyder däruppå, att han räknas bland Herrens förnämste och duktigaste tjänare – men märk väl! – i det stora verket. Hur kommer det sig då, att vi i honom se vår arvfiende? Ja, hur kommer det sig att en ung och flink dräng, sprittande av kraft och lust, med skälmsk förargelse ser gamle Husbond slå sig ned vid patiensbordet? Klår det icke i fingrarna efter att få påta vid korten och ställa till något bryderi för gamlen. Det känna vi igen, och jag slöt därav att djävulen i det stora verket måste motsvara, vad ungdomens dådlust, övermod och klåfingrighet är i det lilla. Övermåttan nyttigt i arbetet men betänkligt på fristunderna.

Kungarna regera, folken lyda, fred råder, anden får sitt och köttet får sitt, äktenskapet hålles i helgd, barnen vörda sina föräldrar, jorden plöjes och sås efter ordning och bär rika skördar, regn faller i rättan tid – se vilket finurligt och väl ordnat läggspel är icke detta! Och vips blir det annorlunda! Krönta huvuden falla, pöbeln kommer till makten, de sedliga banden slitas, jordskorpan går i kras och hiskliga vulkaner uppstå, skörden förbrännes eller dränkes av en skvalande himmel – då har han varit framme, oteringen, och påtat hemligen på korten. Och medan den Gamle brummar och bannar, kryper han fnissande under bordet och lovar att aldrig göra så mer. Men att han tills dato ej blivit eftertryckligen tagen vid örat och kastad på dörren, det bevisar att han i det stora verket är en rask och omistelig dräng.

Så spekulerade jag och glömde icke heller etiken. Om vi äro brickor i ett läggspel eller korten i en patiens, hur böra vi då rätteligen förhålla oss? Är det icke likgiltigt vad vi oss företaga och måste vi icke hemfalla at den gruvligaste fatalism? Ingalunda! I patiensen hänger allt på valörerna och om dessa bringas i orätt ordning, brister det hela. Därför är det vår synnerliga uppgift att noga besinna vår valör och ödmjukeligen ordna oss därefter så att icke tvåan tar tians plats eller knekten kungens.