Historietter Read Online

Historietter

Historietter

Bokutgåva

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1898.

Epub-version

Skapad 2014-04-30.

Läs mer

Här kan du läsa verket på Litteraturbanken. Mer om och av Hjalmar Söderberg kan du läsa här.

Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

REGISTER

________

TUSCHRITNINGEN

EN aprildag för många år sedan, på den tid då jag ännu undrade öfver lifvets mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för att köpa en cigarr. Jag valde ut en mörk och kantig El Zelo, stoppade den i mitt fodral, betalade den och gjorde mig färdig att gå. Men i detsamma föll det mig in att visa den unga flickan, som stod i butiken, och hos hvilken jag ofta brukade köpa mina cigarrer, en liten handteckning i tusch, som jag tillfälligtvis hade liggande i plånboken. Jag hade fått den af en ung konstnär, och i mitt tycke var den mycket vacker.

»Se här,» sade jag, och räckte henne den, »hvad tycker ni om det här?»

Hon tog den i handen med nyfiket intresse och såg på den mycket länge och mycket nära. Hon vände den på flera olika håll, och hennes ansikte fick ett uttryck af ansträngd tankeverksamhet.

»Nå, hvad betyder det?» frågade hon till sist med ett vetgirigt ögonkast.

Jag blef en smula häpen.

»Det betyder ingenting särskildt,» svarade jag. »Det är bara ett landskap. Det är mark, och det där är himmel, och det där är en väg ... En vanlig väg ...»

»Ja, det måtte jag väl se,» fräste hon till i tämligen ovänlig ton; »men jag ville veta hvad det betyder.»

Jag stod rådvill och förlägen; jag hade aldrig kommit att tänka på, att det skulle betyda någonting. Men hennes föreställning stod icke att rubba; hon hade nu en gång fått för sig att taflan måste vara något slags »hvar är katten?» Hvarför skulle jag annars ha visat henne den? Till sist satte hon upp den mot fönsterrutan för att få den genomskinlig. Troligen hade man någon gång visat henne ett slags egendomliga spelkort, som under vanlig belysning föreställa ruter nia eller spader knekt, men som, då man håller dem upp mot ljuset, föreställa någonting oanständigt.

Men hennes undersökning gaf intet resultat. Hon lämnade igen handteckningen, och jag beredde mig att gå. Då blef den stackars flickan med ens mycket röd och bröt ut med gråten i halsen:

»Fy, det är riktigt illa af er att göra narr af mig så där. Jag vet mycket väl att jag är en fattig flicka, som inte har haft råd att skaffa mig någon vidare bildning; men därför behöfver ni väl inte göra narr af mig. Kan ni inte säga mig hvad er tafla betyder?»

Hvad skulle jag svara? Jag skulle ha gifvit mycket för att kunna säga henne hvad den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju ingenting!

*

Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper dem i en annan bod, och jag undrar nu icke längre öfver lifvets mening; men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den.

________

DRÖMMEN OM EVIGHETEN

MEDAN jag ännu var mycket ung, trodde jag med fullkomlig visshet, att jag hade en odödlig själ. Jag ansåg detta för en helig och dyrbar gåfva, och jag var lycklig och stolt öfver den.

Ofta sade jag till mig själf:

»Det lif jag lefver är en dunkel och förvirrad dröm. En gång kommer jag att vakna till en annan dröm, som står verkligheten närmare och har en djupare mening än denna. Ur den drömmen kommer jag att vakna till en tredje och sedan till en fjärde, och hvarje ny dröm står sanningen närmare än den förra. Detta närmande till sanningen utgör lifvets mening, och den är sinnrik och djup.»

Och i glädjen öfver att veta, att jag i min odödliga själ ägde ett kapital, som icke kunde förloras på spel och icke utmätas för skuld, förde jag ett utsväfvande lif och slösade likt en furste med hvad jag ägde och hvad jag icke ägde.

Men en afton befann jag mig med några af mina stallbröder i en stor sal, som glimmade af guld och elektriskt ljus, och ur hvars golfspringor det steg upp en lukt af förruttnelse. Två unga flickor med målade ansikten och en gammal kvinna med rynkorna fyllda af gips dansade där på en tribun, ackompanjerade af orkesterns hvin, männens bifallsskrän och klangen af krossade glas. Vi betraktade dessa kvinnor, drucko mycket och samtalade om själens odödlighet.

»Det är dåraktigt att tro,» sade en af mina stallbröder, som var äldre än jag, »att det skulle vara en lycka att äga en odödlig själ. Betrakta denna gamla gumma, som dansar där borta, och hvars hufvud och händer darra, då hon står stilla ett ögonblick. Man ser strax, att hon är elak och ful och fullkomligt värdelös, och att hon blir det mer och mer med hvarje dag. Hur löjligt skulle det icke vara att tänka sig, att hon hade en odödlig själ! Men det förhåller sig alldeles på samma sätt med dig och mig och oss alla. Hvilket dåligt skämt skulle det icke vara att skänka oss evighet!»

»Hvad som misshagar mig mest i det du säger,» svarade jag, »är icke det, att du förnekar själens odödlighet, men det, att du finner ett nöje i att förneka den. Människorna likna barn, som leka i en trädgård, omhägnad af en hög mur. Gång efter annan öppnas en port i muren, och ett af barnen försvinner genom denna port. Man säger då till de andra, att det föres bort till en annan trädgård, som är större och vackrare än denna: då lyssna de ett ögonblick under tystnad, och sedan fortsätta de att leka bland blommorna. Antag nu, att en af gossarne är vetgirigare än de andra och klättrar upp på muren för att se, hvart kamraterna taga vägen; och när han kommer ned igen, berättar han för de andra hvad han sett: utanför porten sitter en jätte, han äter upp de barn som föras ut. Och de måste alla föras ut genom porten i tur och ordning! Du är den gossen, Martin; och jag finner det obeskrifligt löjligt, att du berättar hvad du tror dig ha sett, icke full af förtviflan, utan stolt och glad att veta mera än de andra.»

»Den yngsta af dessa flickor är mycket vacker,» svarade Martin.

»Det är förfärligt att förintas, och det är också förfärligt att icke kunna förintas,» sade en annan af mina vänner.

Martin fortsatte hans tankegång:

»Ja,» sade han, »man borde kunna finna en medelväg. Omgjorda dina länder och gå ut och sök medelproportionalen mellan tiden och evigheten.