Om hon bara kunde be, skulle det gjuta henne samman till en helhet igen och visa henne vägen in till kärnan av hennes väsen. Men hon kunde inte be. Det var väl en vecka sedan hon sist hade ro att fördjupa sig i bön. Den underliga otåligheten var i vägen. Men den måste övervinnas. Om man bara vill, kan man.

”Ingenting kan hindra mig, bara min egen tröghet, min bristande villighet”, tänkte hon och slöt ögonen.

Men hon kunde inte hålla ut. Den besynnerliga oron splittrade henne på nytt, rörde om i hennes inre, skingrade uppmärksamheten. Hon försökte samla sig, men den kom över henne som ett tvång, den var starkare än hennes vilja. Hon tog sig samman på nytt, men i nästa ögonblick var hennes tankar ute på villovägar igen, och hon måste undra, varför det var så svårt att andas och varför hon ville rusa upp och bort.

Meningslöst att försöka fortsätta. Något var i vägen, något som var starkare än hon.

En prövning? En prövning går man igenom och vet, att på andra sidan öppnar sig fritt land på nytt.

Under en prövning fortsätter man att leva så som om man hade all den tröst och hjälp man bittert saknar. Och skulle det verkligen vara så svårt? När man ändå vet, att Gud finns? När man ändå vet, att det bara är en prövning?

Men detta var inte på samma sätt. Då, under de prövningar hon kände till, hade hennes vilja varit hel, och hon hade bara haft att böja sig för det hon inte hade makt över. Nu var det i hennes egen vilja, som hindret låg. I hennes bristande vilja.

Alltså inte en prövning, utan det onda, som skilde henne från Gud.

Vad hade hon gjort? Vad var hennes skuld? Hur kunde hon försona?

Åter slöt hon ögonen, och i en ansträngning som gjorde ont försökte hon storma fram mot den stängda porten. Om ett rop genom mörkret kunde höras upp till Guds tron, så skulle hennes rop höras nu – nu – nu – – –

Men oron band henne som en maktlöshet och sprängde sönder hennes koncentration inifrån. Det föll ett fint grumlande stoft över tingen omkring henne, där hon orörlig stirrade på den blanka lysande gröna lampkupan, som om hon där sökte en utväg, en flyktväg. Långsamt, långsamt närmade sig en okänd fara och snörde ihop hennes strupe.

Bed och arbeta!

Om du inte kan bedja – arbeta!

Och om jag inte kan arbeta?

Förlamning från huvud till fot. Förlamning i själen. Förlamning i viljan. Och bakom denna förlamning en pyrande rastlöshet, som inte kunde ta sig uttryck i rörelser, ord, handlingar, tankar – bara fanns där, bara åt och tärde dag och natt.

Det var det allra värsta: inte heller för arbetet fanns det nog samling kvar – inför läxorna likaväl som inför lektionsförberedelserna svek uppmärksamheten – som om allt intresse fångades och smältes ner i den vitglödande ugn av ångest, som brann längst inne utan någon utgång.

I dag gällde hennes stora förtvivlan närmast en historielektion, som väntade i trean efter rasten: Birger Jarl och hans söner. Gång på gång försökte hon övertyga sig själv om att det inte fanns några skäl att låta trycka sig till jorden av något som hon ändå kunde och som ändå var en världslig sak och som ändå snart skulle vara över. I höstas hade hon gått till alla sina lektioner med glad tillförsikt, gick det galet, så var det i alla fall bara att göra det bättre nästa gång. Nu fyllde henne allt med skräck. Kanske inte så mycket skräck för att det skulle gå galet, snarare förtvivlan inför ansträngningen att ta sig samman och göra något. Göra något, vara något, vilja något. Intetdera orkade hon.

Allting var kvävande tungt och långt. Det stora Kravet var henne övermäktigt. Hon måste tänka på en mardrömsaktig förnimmelse från barndomen: föreställningen om något oändligt stort, som man på något sätt måste bemästra – en brödkaka som var som ett berg och som man måste bita tvärs över, eller ett halt jätteklot utan hållpunkter, som man måste lyfta – eller något annat outsägligt, obeskrivligt, för tanken ofattbart, något som hörde hemma i en värld av andra naturlagar och i denna världen måste väcka en känsla av förtvivlad maktlöshet. Så var det nu också.

Bara porten om mornarna, seminariets stora tunga väldiga port. Framför den överfölls hon av en beklämmande kraftlöshet, stod där som Tummelisa utanför jättens dörr, och ändå måste hon få upp den.