Först där jag finns, kan man tala om en vilja. Må vara, att jag är död utan dig – utan mig är du formlös urstorm! Det sega Nej är den ena av formens och kosmos’ nödvändiga grunder. Och mellan dig och mig, buret av vår kraftmätning, svävar livet ...

Vilket parti! Din ställning var från början så stark, och nu ... Så hårt tränger jag dig sällan.

– – –

Svart. Jag har brutit mig väg, jag har skaffat mig rum! Som en islossning kom det, som i svart stjärnskum brusar jag upp. Jag är räddad – livet är räddat!

All hennes rädsla, all hennes förstening genombröts av en stor extas! Mitt i vardagen slog den ut – under hennes fötter var kärlek, över hennes huvud välvde sig kärlek, omkring henne kärlek, hon andades kärlek – all fruktan var förgången och en stor önskan slog ut i blom.

Vit. Vems kärlek ?

Mina planer är hemliga. Jag skall snärja dig.

Svart. Jag fruktar dig inte! Tusen gånger skall jag genombryta din list och tusen gånger ställa en ny själ naken på en ny strand!

Vit. Försvara dig!

Oron säger: Bort! Alltid bort!

Vad betyder den, oron? Vart leder den? Driver själen att släppa vad den har, hindrar den att söka ett nytt. Vad är det för en stor leda vid allt man har funnit, vad är det för en stor längtan efter något ingen kan finna, som driver oss att lägga händerna i knät – och förtvivla?

Det hade alltid varit så. Som liten hade hon brustit i gråt, då hon hörde ordet längtan. Ordet var för starkt, laddat med dödande makt. Talade om det evigt förlorade – det högsta, det enda, sjunket i djupet en gång i tidens början, ingen vet när. Allt riktigt vackert kunde gripa henne med en sådan hopplös längtans plåga, att hon ibland vaggade med hela kroppen som i värk. Där bortom, där bortom ...

Men hon kom ihåg en kväll kort efter sin omvändelse, då modern och hon stått på förstukvisten och sett ut. Hon kom ihåg en genomskinligt gyllene himmel och asparna, som avtecknade sig svarta, smärta, finbladiga mot ljuset. Då hade hon plötsligt blivit medveten om att hennes oro var stillad, ingenting drev henne bort och bortom, här och nu och inom henne själv blommade evig frid. Och under sista halvåret, då hon stillnat i villig lydnad, hade den fyllt henne som aldrig förr: hamnen efter stormen, vilan efter sönderslitenheten.

Och nu – – –

Hur det hade kommit, visste hon inte. I julas hade hon ännu varit lugn. Från jullovets sista dagar mindes hon en skogsvandring, lingonris stack upp ur töande snö, luften luktade rent och vått av mossa och snösmältning, och hon var genomträngd av det enda som är värt att äga: frid. Den frid som övergår allt förstånd. Och då gick hon och gick i den våta friska skogen, i frid.

Sedan dess måste något ha hänt, för hon hade blivit en annan. Men hon visste ingenting som hade hänt.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där.

På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan.

Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest.

Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

Bed och arbeta!

Läxböckerna låg staplade på skrivbordet, en låg uppslagen och hade redan länge legat just så. Hur länge hade hon suttit med pedagogiken? Omöjligt att komma till ett slut. Där fanns ett stycke mitt på vänstra sidan, som hon hade läst om gång på gång – och fortfarande hade hon ingen aning om vad där stod. Bokstäverna gled meningslösa i en lång rad, hon kunde inte komma till tals med dem, de slungades ut i det oväsentliga av en mystisk centrifugalkraft. Och i mitten av denna drivande kraftvirvel satt en underlig otålighet, som inte visste vad den ville. Den drev allt isär, skingrade all uppmärksamhet, spred begrepp och tankar som agnar för vinden och fyllde inte den tomhet som uppstått med annat än sig själv, med en otålighet utan mål ...

Hon steg upp, hon kastade sig på knä vid sängen. Bön! Det enda som kunde hjälpa.