Nej, hon kunde inte få kraft till den väldiga ansträngningen ... Nej, hon orkade inte, hon måste vänta, tills någon annan lyfte sin hand och befriade henne ... Men dag efter dag kom hon i alla fall in.

Och när hon stod där innanför och såg de breda trapporna, snörde strupen ihop sig som inför en livsfarlig bergbestigning. Nej, aldrig skulle hon komma upp. Men dag efter dag kom hon upp och stod i klassrummet igen.

Och morgon efter morgon kändes det som om just den här dagen vore omöjlig att komma förbi – ett berg av ångest att äta sig igenom som det milslånga pannkaksberget i Schlaraffenland. Men det finns konstigt nog ingen tidrymd som inte går tills den är över, och så satt hon äntligen på tåget. Där satt hon i ängslan för att fara förbi Tullinge där hon skulle av, och ändå hade hon farit den vägen till och från skolan i sex år. Från stationen ledde en tiominutersväg, oändlig, oändlig, fram till foten av en backe. Helst ville hon sätta sig ner där och gråta av förtvivlan. Hon hade aldrig gjort det än, hon hade alltid kommit uppför backen. Men då hon stod framför det rödmålade huset, där hon bodde, tyckte hon sig ha en dag i dödsriket bakom sig.

Och det röda huset var inget mål! Ny ångest, ny förtvivlan. En ny eftermiddag, med timmar framför vart lektionsutkast, innan någonting blev gjort, timmar av rädsla inför uppgiften, en måttlös, förnuftslös rädsla, som förlamade och hindrade. När det var färdigt, ville hon helst riva sönder det usla resultatet, men hon hann ändå inte göra ett nytt till i morgon, så det fick vara som det var. För resten gitte hon inte lyfta sin hand till en så våldsam handling.

Och sedan en ny natt med ny fasa.

Vad hade hon gjort för att på det här sättet ha blivit störtad ut i det bottenlösa? På något sätt hade hon svikit. Liksom allt vad hon gjorde var ett fortsatt svek mot uppgiften. Någonstans måste ha funnits en skiljelinje, där hon ännu kunde välja – och där hon hade valt det onda. Nu fanns det inget val längre – mot den storm, som nu tog hennes inre i besittning, kunde hon inte resa något motstånd. Den kom som ett tjut och bar henne med sig och frågade inte efter hennes sprattlingar mer än havet frågar efter en mygga.

Hon visste inte varifrån och vart – hennes innersta skrek efter hjälp!

Otänkbart, att där inte skulle finnas hjälp. Så har ingen människa syndat, att hon inte kan få förlåtelse. Bara hennes vilja är ren.

Men där var den sjuka punkten.

Hennes vilja var inte ren! Den var varken hel eller ren. Hon kunde ju inte samla sig till bön en gång. Kunde knappt vara stilla under lektionerna, satt och vred sig i sin oro, skrev och ritade, och tankarna yrde åt tusen håll – de yttre tankarna. En allra innersta tanke satt orörlig, sög sig fast vid detta enda som fyllde henne: ångesten.

Självupptagenhet kallas detta – något fult, som man skall kämpa sig ifrån. Skall! Men det går inte. Viljelös slapphet kallas det. Hennes vilja var smittad av ett gift. Var det kanske detta, som människor i forna dagar kallade Djävulen? Då var hon nu i Djävulens våld.

Och på henne hade en gång det högsta blivit slösat. Hon hade sett in i det evigas rike. Och hon hade lovat heligt, att alltid, alltid – – –

”... och vet mig fördenskull vara värd en evig fördömelse ...”

Förskräckliga ord. Värd – en evig – fördömelse!

JA!!

I uppväxtåren hade hon vetat, att livet var fasa. Berättelserna från världskriget hade bekräftat hennes aning.

Sedan kom år, då hon hade glömt det. Och nu visste hon det igen.

Det kom över henne om kvällarna, då hon hade lagt sig.