I mörkret dök det upp, bubblor från verklighetens dybotten. Allt såg hon med egna ögon och allt kände hon på sin egen kropp.

En gammal kvinna, som hade försvarat sin by med vapen, hade soldaterna klätt av naken, bundit henne efter kanonvagnen och låtit henne släpa efter, tills det bokstavligen inte fanns något kvar av henne.

Under finska revolutionen hade en familj blivit fastspikad med tungorna vid bordet ...

Vid stormningen av – o Gud, o Gud, förskona mig, jag vill inte se det och jag måste se det – måste jag uppleva detta en gång till, och natt efter natt?

Hon låg orörlig och kallsvettades, försökte jaga bort skräcksynerna, men kunde inte. Tänka på annat ? Omöjligt. Blodiga människorester vart hon såg, och bödelsnävarna sträckte fram sina blänkande redskap.

Under trettiåriga kriget, berättar ett ögonvittne – – –

Under medeltiden använde man – – – det gick så till – – –

Inkvisitionen – – –

Stöna kunde hon inte, bara se och känna.

Förbi? Såå? De var döda nu, ihjälpinade, och hade fått frid? Näpen tanke. Som om det verkligen kunde ta bort vad de verkligen hade lidit. Som om alla tiders tider verkligen kunde omintetgöra ett uns av det som verkligen funnits till. Som om den gränslösa fasan någonsin kunde försonas av att tiden rullade vidare. Då var det verkligt, då var det nu, då rymdes en evighet av lidande i en sekund. Ogjort kunde det aldrig göras. På ett sätt fanns allting, var allting verkligt, det som hade hänt likaväl som det som hände nu. Det kunde aldrig förändras. Det var ett färdigt och orubbligt faktum, som bäst uttryckes i drömmen om evigheten: någonstans existerade allting på en gång, all glädje och all fasa. Allt. Ville man kalla det Gud och Himmelen, så måste man betänka, att det lika mycket var – det andra. Att trösta sig med att det var förbi var lika kortsynt som att trösta sig med att det var så långt borta, ända bort i Södertälje ... Detta hade hon glömt – och varit lycklig!

”Att glädjas, då syskon lida, att jubla in i kören av millioners förtvivlan – loda helvetets djup, om du kan, djupet av denna synd lodar du icke.”

Det var sant! Och så den underliga fortsättningen:

”Kristus ville frälsa glädjen, men glädjen anammade honom icke. Glädjen skall strypas av fasan och fasan frälsa världen.”

Hon upprepade de sista raderna för sig själv i mörkret och klamrade sig fast vid dem. Det lät nästan som ett löfte. Fanns det en frälsning på andra sidan om fasan, då man hade tömt kalken till den bittra botten? Då man utan tvekan och svaghet hade smakat allt? Kanske där borta i den stora evigheten fanns något mer än all glädje och all fasa, kanske där fanns en försoning bortom fasan? Inte därför att den var över – den var inte över – men trots att den inte var över? En syntes, ett svindlande Amen, som överdövade själva det fasansfullaste?

Men inte det – inte det som hon hade hört från trettiåriga kriget – – – ! Gud, rädda mig, ta bort det! – Och där låg fegheten: i att hon bad att få det borttaget. Det som ändå människor som hon hade gått igenom i verkligheten.

Om hon nu hade sluppit tänka på det, trodde hon då att det blev mindre verkligt? ”Det är så långt borta, ända bort i Södertälje!” – Där, i evigheten, är vi kanske alla ett, det är väl därför vi måste känna varandras smärtor och inte kommer ifrån. Och ur den källan, osedd, okänd, men överallt närvarande, strömmar väl också den känslan, att hon måste gå igenom allt som andra hade gått igenom, inte så här, i tanken, i sin egen trygga säng, där hon trots all ångest ändå skulle stiga upp oskadd, om än något vinglig av sömnlöshet, utan i verkligheten, i kött och blod och nerver, i pina, som inte ens den ohyggligaste fantasi kan pejla, i stympning, som innebär en oersättligare förlust än man kan föreställa sig. Varför skulle hon slippa, när inte de andra hade sluppit? Och om hon slapp – så mycket värre! En orättvisa utan motstycke, en alltför tung skuld. Och där kom det allra fasansfullaste: samtidigt som hon insåg, att försoningen inte kunde ligga någon annanstans än på andra sidan om allt detta, utan en skärv efterskänkt, allt som någonsin lidits i världen – samtidigt värjde hon sig mot det med all makt, ville inte vara med om det, ville inte ta emot det, ville avsöndra sig från den stora lidande helheten, ville slippa, å, fanns där inte ett enda litet kryphål, så att åtminstone det jag nu går igenom i fantasien en gång kan få räknas av på det andra, det som är ändå värre, den kokande oljan, där man sänks bit för bit, tarmarna, som långsamt vindas ur kroppen på en – bara som en avbetalning, ett tillgodohavande, en liten lindring ... Den fegheten var dödssynden, det visste hon. Att dra sig undan det som människor hade måst lida! Vad som fordrades var nu och alltid det eviga och enda: ”Icke min vilja, utan Din!”

Men hon kunde inte.

Hennes liv i Gud hade varit en illusion. När nu verkligen det stora kravet kom, kravet på full viljeuppgivelse, full hängivelse, svek hon. Eller hade hon verkligen haft kraft att böja sig – på den tiden? Då låg syndafallet mellan då och nu. I vilket fall som helst – nu var hon hjälplöst fallen.

Och vet mig fördenskull vara värd en evig fördömelse.

Ett ögonblick hade det föresvävat henne, att hon kanske borde gå upp och tala med kyrkoherde Borg, som hade konfirmerat henne. Men tanken föreföll absurd. Hon tänkte på hans konfirmationsundervisning, som nog var sansad och praktisk, men egentligen sade så litet, och på de många åren som gått sedan dess, utan att hon någonsin haft en tanke på att uppsöka honom och tala om sina svårigheter. I hans hurtiga drag och energiska hållning hade alltid legat en programmässig säkerhet av Guds ämbetsman, och det skrämde henne som något färdigt och livlöst, något smärtfritt oorganiskt, som inte kom riktigt i kontakt med det om sin tillblivelse kämpande organiska. Nu hade hon glömt närmare enskildheter, men strax efter sin konfirmationstid kunde hon räkna ut precis hur han skulle svarat på det och det – nej, där kunde hon inte vänta sig något.