Den som hennes tankar slutligen samlades kring var kristendomslärarinnan från skolans första och andra ring, fröken Mogren.

Den stora fördelen med en vanlig lärarinna var att hon hade råd och lägenhet att vara privatperson hur mycket hon ville. Fröken Mogren verkade i hög grad privatperson. Hon var medelålders, stor och grov, med stora drag, som också skulle verkat grova, om de inte varit förklarade av en drömmande och lyssnande fromhet. Under lektionerna hade hennes vältalighet varit stor, ibland kanske alltför stor, så att man haft svårt att hinna med kursen, och särskilt de av flickorna, som hade sina huvudsakliga intressen på annat håll, gäspade stort i smyg och gruvade sig för de långa kristendomstimmarna. Malin hade lyssnat fascinerad. Det var en livskommentar fröken Mogren gav, om man bara hade öron att höra. Där dök allting upp, färgat och förädlat av en rik och fantastisk personlighet, men annars utan alltför sträng ordning – barndomens helt olikartade tänkande och kännande – ungdomens osäkerhet och sökande – studieårens rika upplevelser av människor och böcker – och sedan hela den väldiga värld av kämpande andar, av religiösa rörelser, som fröken Mogren ännu under långa arbetsår genom böcker, resor, konferenser störtade sig in i med lika stor intensitet som i sin tidiga ungdom – för att alltid med samma hjälplöshet och samma hänförelse uppslukas av den oöverskådliga virveln.

Till henne ville Malin gå: hon skulle inte ha något färdigt system att bjuda henne, inte något bestämt mål att visa – och ändå skulle hon säkert ha en hel del att säga, egna erfarenheter, spännande referat ur religiösa biografier, nya och överraskande synpunkter kanske.

Efter att ha ringt och förvissat sig om att hon var hemma, for Malin in till Stockholm en söndag och gick upp till fröken Mogren. Det var ett stort företag. Hon förstod inte själv, hur hon hade kunnat uppbringa en sådan beslutsamhet.

Med stark hjärtklappning steg hon in. Hon förekom sig själv oblyg, som fordrade en annan människas uppmärksamhet för saker och ting, som egentligen bara angick henne själv och dessutom inte kunde vara så värst behagliga att höra. Hennes skamsenhet steg, då hon mottogs med en hjärtlighet, som nästan tycktes gränsa till tacksamhet. Fröken Mogren var verkligen tacksam. Det är ju ett stort förtroende, när någon uppsöker en så där utan yttre anledning för att tala om något som säkert måste vara viktigt. Men Malin kände sig förlägen inför hjärtligheten.

Det var nästan omöjligt att komma i gång. Ja – vad skulle hon säga? Vad var det hon ville fråga om? Det var ju som det var, inte var det något att fråga om.

Men fröken Mogren hjälpte henne.

– Ja, sade hon, själv en smula blygt och tafatt – jag förstår ju, att det är någonting särskilt ni har kommit hit för att tala om. Och jag vet ju själv, hur förfärligt svårt det är att komma fram med sådant. Och inte vet jag, om jag kan vara till någon hjälp heller – det är ju inte alltid så säkert, att den ena har samma vägar som den andra. Men man kan ju alltid höra på – och jag tycker liksom att redan det kan vara en till hjälp många gånger, det kan vara som om man redde ut något för sig själv bättre, när en annan hörde på. Är det inte så? Och nog vill jag höra på alltid, om ni nu vill tala om något för mig – det är ju verkligen den minsta tjänst vi människor kan göra varandra – eller hur?

– Jag tycker det är mycket! sade Malin, och så teg hon igen. Hon ville så gärna säga allt på en gång, men hennes fråga hade ju varken början eller slut, hon visste inte själv var knuten låg.

Fröken Mogren bodde högt upp i ett hus i en utkant av staden. Hon hade en vidsträckt, fast tröstlös utsikt över svarta och rödmålade plåttak med olika sorters skorstenar på och väderflöjlar och stuprännor, och långt där nere de fattiga, trista gatorna i snöslask. Malin visste, att allt det där skulle väckt hennes längtan och förtjusning bara för ett par månader sedan. Det skulle varit ett slags symbol för den uppgift fröken Mogren ägnade sig åt och Malin drömde om – då: arbetet bland stadens barn och ungdom. Fröken Mogren hade utom sina strötimmar på skilda gymnasier också ett krävande oavlönat arbete som frivillig medarbetare i en kristligtsocial aftonskola, huvudsakligen för ungdom, och där fann Malin en beröringspunkt med sin egen framtid vad mål och stämning beträffade. Bara, för ett par månader sedan skulle allt här inne verkat som en förhoppning och en sporre – det ända till asketism enkla rummet, där bokhyllorna var det enda som påminde om personlig egendom, och utsikten över kallelsen, som var en trist fattigstadsdel. Och nu var alltihop ingenting annat än förtvivlan, också detta, som skulle betyda framtiden och arbetet, därför att hon inte skulle ha nog kraft att ens försöka bemästra den allra minsta bråkdel av en sådan jätteuppgift. För tungt! För stort! För övermäktigt!

Något måste hon ändå säga.

– Jag är rädd att jag håller på att dö den andliga döden, sade hon svagt.

– Kära barn, det låter ju förskräckligt! sade fröken Mogren, milt och moderligt, men utan ringaste skymt av ironi eller överlägsenhet. – Varför tror ni det då?

Återigen satt Malin fast och hade svårt att formulera sitt fall.

– Min vilja är ond, sade hon slutligen.

– Ja, sade fröken Mogren villrådigt och tittade på golvet – ja, det kan man nog tycka ibland. Det är ju så många som har tyckt det, och gjort läror av det också. Augustinus hade ju en sådan stark känsla av just det, och man kan ju så väl förstå honom – och vi, som är födda och uppfostrade i ett lutherskt land, vi borde väl kanske ha alldeles särskilt lätt för att förstå honom, fast det blir väl på sätt och vis alltid individuellt, somliga ligger mer för en glad och optimistisk tro, och andra måste först gå igenom den mörka sidan för att komma fram i ljuset, det är de en gång födda och de två gånger födda, som William James talar om – men jag menar, vi som har exemplet Luther för ögonen, han var ju också en människa som måste gå igenom det mörka först och sedan fick komma fram till det ljusa, så mycket starkare och fastare kanske, när han hade det andra bakom sig.