Och jag undrar om inte det ändå är förfärligt vanligt det, att man först liksom riktigt får lov att mäta upp hela sin svaghet ända till botten för att sedan verkligen få upp ögonen för något annat, starkt.

Malin satt och hörde, men det hon hörde gjorde inget starkare intryck på henne. Augustinus och Luther hade i alla fall sitt på det torra, vad hade hon med dem att göra? En plötslig känsla av hätsk avund mot alla de räddade fyllde henne – kunde man begära ett tydligare tecken på att hon verkligen var en förkastad? När själva längtan efter frälsning tog hatets form.

Fröken Mogren hade på känn, att hon inte fått riktig kontakt med sin gäst. Inte att undra på heller, när man genast börjar med kyrkohistoria och religionspsykologi. Det enda riktiga var naturligtvis att börja med Malin Forst själv, med hennes konkreta svårigheter.

– Det är kanske några svårigheter hemma? sade hon tveksamt.

Malin skakade på huvudet.

– Nej – ja – det vill säga inte av den sorten. Eller – man kan säga – allt annat är bara en följd av det andra.

– Ja – – – ”det andra”?

– Jag menar: att jag inte kan lyda mitt samvete. Och då gör det ont i samvetet, och man mister kontakten med Gud, och då går allting annat också galet, hemma också, och på seminariet också, men det betyder ingenting, för det värsta är själva faktum, att man inte kan lyda – därför att man inte vill lyda.

Signe Mogren hade inte sinne för det abstrakta. Hon avskydde allt vad system hette, hon hatade de fåfänga försöken att stänga in varmt levande liv i döda formler. Däremot hade hon ett otroligt minne för alla konkreta färgrika fakta – och färgrika föreföll henne de flesta fakta – och en instinktiv psykologisk känsla, som kom var människa hon kände att framstå som ett livssprudlande drama.

När Malin nu föredrog att uttrycka sig så abstrakt, slungades Signe Mogren ut i ett vimmel av fantasier och gissningar utan ledtråd. Som socialt arbetande kvinna hade hon ett rikt galleri av personer och öden att ta sin tillflykt till. Ur kvällsmörkret på gatorna, i det sjuka gula ljuset från lyktorna dök de upp, ansikten med dubbel innebörd, där drag kämpade mot drag och uttryck mot uttryck. De drog förbi hennes fantasi tydligt som bilder, och ett och annat dröjde längre, därför att hon nyss hade sysselsatt sig med det. Där var till exempel ett ungt, mjukt, fräknigt flickansikte, omgivet av rödaktigt hårburr och med en stor mun, som var så underligt opålitlig ... Och ändå kunde just den opålitliga munnen le varmt, förbehållslöst, förtroendefullt som ingen annan. Hos henne gällde striden de polygama böjelserna. Fästmannen försvann tid efter annan och blev borta i månader, man hade mer än tillräckliga skäl att misstänka honom för oupphörliga otroheter, och ändå kunde hon inte besluta sig för att lämna honom – bara han kom inom räckhåll, var allting glömt. Å andra sidan hade hon svårt för att hålla sig till honom uteslutande ... Där dök den ene efter den andre upp, hon var lättantändlig och tycktes verkligen hålla av dem, var på sitt sätt till och med trofast, som vän ... Hon hade kommit upp hit och lättat sitt hjärta, och hur samtalet gick, så kom det till slut fram, att det nog var samvetet som krånglade. Samvetet visste, att man nog skulle hålla sig till en. Antingen uppge den ene eller den andre. Det var bara så svårt. Men samvetet visste nog ...

Skulle hon vinna seger – och när?

Ett annat: ögonbrynen drog ihop sig över de djupt liggande ögonen, tills där uppstod en bitter fåra i mitten – men när de släppte sitt tag, jämnades pannan ut till en klar tänkarpanna, en överlägsen och resignerad betraktares panna. En ung arbetare – kommunist var han och kom ändå gärna och talade med henne – kanske för han märkte, att hon hade inre säkerhet – eller kanske bara för hon hade kunskaper. Han hade läst mycket, också filosofi, och hur det var, tillstod han, att han ibland tyckte, att den upproriska bitterheten var en låg och oädel känsla. Men det var svårt att inte vara bitter. Han hade inte kallat det för samvete – så långt hade han inte kommit än – men hon visste, att det var samvetet, som påbörjat sitt verk, och misströstade inte om att han också en dag skulle erkänna det.

Hon skulle gärna vilja uppleva den dagen.

Och en nacke, en kvinnonacke, som ibland rätade sig med ett trotsigt kast, som om den ville låtsas att ingenting tyngde den – mer än låtsas blev det ändå aldrig, i obevakade ögonblick böjdes den djupare och djupare under sin osynliga börda – och den osynliga bördan var ett barn, som redan varit på väg men aldrig hade fått lov att komma till världen. Hon var stolt, den kvinnan, Signe Mogren beundrade henne, ett hårt och förnämt virke, också när stoltheten övergick i högfärd – och därför att hon var så stolt, ville hon inte ge vika för sin ånger, men den satt där i nacken, när hon inte tänkte på det. En hård kamp var det hon förde – men vad skulle det en gång bli av det virket, när den Övermäktige hade tvingat henne in på sin väg, genom den smala porten, som heter ånger och bön om förlåtelse! Signe Mogren var inte den, som försökte driva på de kämpande samvetena. Hon visste, att Guds kvarnar mal långsamt men fint. Hon ville bara finnas där för att hjälpa, när det en gång behövdes. Och den kvinnan med sin stolta själ skulle hon sist av alla velat förlora ur sikte, därför att hon väntade sig så strålande ting av henne sedan.

Och många andra såg hon dra förbi: drinkare och skökor, hänsynslösa män och hämndgiriga hustrur, ungdomar, som kastades mellan ett lättsinnigt nöjesliv och de stora frågorna om livets mål och mening. Alla med sin kämpande och obönhörliga ljusgnista inom sig: samvetet. Och det slog henne som något egendomligt och tänkvärt, att vad Malin Forst hade sagt kunde likaväl varenda en av alla dessa också säga – hon hade uttryckt sig så abstrakt, att det egentligen var hela den kämpande kristenhetens problem hon formulerade.

Hon kunde inte låta bli att säga det också:

– Så underligt! Jag vet ju inte vad det gäller för er – men så som ni säger det gäller det ju oss alla egentligen.