Jag måste tänka på att hela kristenheten just nu, på alla platser av jorden, står där i precis samma kamp, det är en sådan stor tanke, tycker jag. Och inte bara nu, utan alltid, så länge gudsrösten har talat inom människorna, mycket längre tillbaka än vår tideräkning – och i framtiden också – utan slut. Är det inte en förfärligt stor tanke? Jag tycker det får en att ta upp den gamla striden med nya krafter. Det att ingen har förskonats, ingen av alla dem vi beundrar och vill följa – inte ens Han blev förskonad från precis samma strid mellan samvetet, som lärde honom hans Faders vilja, och det som var hans eget och måste böja sig, fast han var Sonen själv. Är det inte underbart vackert det som står om Getsemane – jag tänker på det som sker efteråt: ”och änglar gingo fram och tjänade honom”. Det är ju en så strålande bild av vad samvetsfriden verkligen har att skänka en människa, så när man läser det kan man egentligen inte förstå, hur någon enda av oss kan motstå sitt eget bästa så länge och så segt som vi i alla fall gör ...

Vid Malins tinning sipprade en liten svettdroppe fram. Hon satt och tänkte på vad man måste vara villig till. Det som hade hänt under albigenserförföljelserna ...

– Jag kan inte! slapp det ur henne. Men som om det legat ett upproriskt trots och en förvrängning till egen fördel redan i detta uttryck, ändrade hon det ängsligt till: Jag vill inte! – och sjönk ihop under samvetskvalen.

Fröken Mogrens fantasi svävade närmast kring familjetragedier, oharmoniska hem, där barnen med rätt eller orätt tog till flykten – eller var det kanske fråga om en ovanlig kallelse, kanske till och med en inbillad kallelse? – Hednamissionen? Eller den inre missionen? Kanske det var därför hon hade uppsökt just henne? En brytning med släkt och vänner av någon likartad orsak?

Hon suckade.

– Jag vet nog, att jag inte kan hjälpa så värst mycket, sade hon. Men skulle det inte ändå lätta lite att tala om vad det verkligen gäller?

– Jo, sade Malin, men det lät inte övertygat. I alla fall hade hon en känsla av att hade man sagt a måste man också säga b. Hon tog sig samman.

– Jag tänker – ofta – på allt ont som människor har gjort varandra. Och då tycker jag att jag borde lida detsamma. När de andra har fått göra det! Åtminstone borde jag vara villig att göra det, om det är Guds vilja. Men det är jag inte. Och därför att jag inte är det – – – så – – – det låter kanske dumt, men det är så – – – är jag värd en evig – – – fördömelse – – –

Det sista var bara en viskning, men i första ögonblicket såg fröken Mogren förskräckt ut. Efter en stunds tystnad, då hon hunnit tänka sig om, tycktes skrämseln ha övergått i ett ogillande allvar, som gränsade till indignation. Hon, som var van att se människor lida under verkliga och påtagliga synder, hade en känsla av att detta var en lek med det allvarliga.

– Så får vi ju inte tänka, sade hon förmanande. Vi får inte tänka, att vi är övergivna av Gud. Det är vad Luther kallar: missmod, förtvivlan och andra svåra synder och laster. Han kallar det rentut en synd och en last. Sådant måste vi jaga bort ur våra tankar – inte ge det något rum mer – inte se dit!

– Men det är ju samvetet!

– Nej, nej, nej, det är inte samvetet! Nej, det får vi inte tänka! Där har ni tagit fel, det där tror ni bara, den sortens samvete är inte det riktiga samvetet!

– Hur kan då någon veta vad som är samvete! Det känner man ju!! Varför skulle mitt samvete vara av annat slag än andras? Om man inte kan lita på samvetet, vad kan man då lita på!

– Samvetet kan säkert inte vara orimligt! Det där är ju på tok överspänt, och först och sist så omänskligt orimligt!

Ivrigt och inträngande som en som ber för sitt liv tog Malin sitt samvete i försvar:

– Det är inte orimligt! Inte orimligare än kristendomen själv! Om den är orimlig, så är den ändå högre än det rimliga! Det är ju i alla fall sant, det som fröken Mogren sade förut: det här är hela kristenhetens konflikt! Därför att: vilket är det främsta av alla bud? Jo: ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd!” Alltihop, inte halva, inte så att man gör små förbehåll för det och det som man tycker är för mycket! Är inte hela Bergspredikan samma krav: inte uppfyllelsen av bestämda lagbud, utan hela vår hängivenhet! Är det inte det enda nödvändiga? Men jag, jag kan inte! Därför att jag inte vill! Och det är själva ursynden: det är bortvändheten från Gud. Synden mot den Helige Ande.

Fröken Mogrens indignation hade dunstat bort lika hastigt som den kommit. Hon hade en sekund blivit skrämd av de stora orden, som passade för väldiga profeter, medan där framför henne ändå bara satt en oerfaren och överspänd flicka.

– Jag tror ändå att man ska låta bli att tänka på sådant! sade hon.

– Som om jag inte hade försökt! Men man kan inte komma ifrån sitt samvete. Och ska man komma ifrån det?

– Man får be till Gud att han hjälper en ifrån sådana tankar.

– Hur skulle han kunna hjälpa en ifrån samvetet?! Och så kan jag inte be.

Fröken Mogren satt ännu en gång tyst och villrådig. Vad skulle man kunna säga till ett sådant oförståndigt barn, så att hon allvarligt försökte göra sig av med de där dumheterna? Kanske förmå henne till praktiskt arbete, som kunde avleda –? Men tanken föll på sin egen orimlighet: när man håller på att avsluta den ettåriga kursen på ett seminarium och därtill bor på landet, så man får resa ut och in var dag – då har man helt enkelt varken tid eller krafter över att ägna åt ungdomsarbete i en aftonskola.

Icke desto mindre – man måste ge henne verklighet i stället för inbillning. En tanke slog Signe Mogren som en stor upptäckt: barnet där behövde få upp ögonen för den verkliga faran i en inställning som hennes – då skulle kanske de inbillade samvetskvalen också ersättas av en verklig samvetets röst, en som kunde leda till bättring, inte bara till ofruktbart grubbel.

– Det faller mig något in, som jag måste säga, sade hon stillsamt, och Malin lyfte huvudet och lyssnade.

– Jo – när vi jämt och ständigt låter tankarna kretsa kring vårt eget lilla jag på det där sättet – är det inte en frestelse det också? Ligger det inte bra mycket högmod i att gå och grubbla över sig själv, till och med om det är över sin själs frälsning man grubblar? Till slut blir man alldeles blind för allt annat än det egna jaget, man glömmer alldeles bort att det finns medmänniskor som har det så förfärligt mycket värre på alla sätt ...

Malins blick blev full av ångest.

– Det har jag inte glömt! sköt hon in. Det är ju det som är så förfärligt!

– Jag menar, återtog fröken Mogren, att det finns så mycket att vara tacksam för, det glömmer vi så lätt. Jag tror helt enkelt inte det är rätt att låta sådana tankar som de där om fördömelse och synd mot den Helige Ande få något insteg i själen. Man måste kämpa emot dem. Vet ni vad Geijer sade: ”Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet.” Det skulle vi kanske påminna oss ibland, när vi känner lusten komma över oss att börja kretsa kring vårt eget lilla jag ... Nej men gråter ni? Inte ska ni gråta, eller det kanske ni ska för resten, jag tror ni förstår hur jag menar, och så kanske ni kommer att tanka på det ibland, och så kommer det kanske att visa sig så småningom, att allting ändå var så förfärligt mycket enklare än man kunde tro från början, för det händer ju ofta, att man till en början inte på villkor kan se någon utväg i en sak, åtminstone tycker man det, och så när det kommer till kritan så var det inte alls så svårt, det trodde man bara, men när tiden är inne, så klarnar det och man undrar hur man egentligen kunde se det så svart, när det egentligen inte alls var så farligt, och så finner man den vägen man har att gå, och då är man glad, att svårigheten kom och kanske till och med att den var så stor och så svår, för annars hade man ju inte alls funnit den vägen man nu har kommit fram till – – – åtminstone är det något som jag så ofta har mött, både hos mig själv och hos andra, som har försäkrat mig, att det sista de skulle velat vara, av med var i alla fall de svåra tiderna, för av dem har de i alla fall lärt sig allra mest, och de var i alla fall inte så svåra att de inte kunde bäras och gås igenom – – – Men kära ni, kan jag verkligen släppa er så här? Inte kan ni gå och gråta på gatorna? För resten, varför skulle man inte kunna det, inte är det yttre något så viktigt att hålla på, det ska man ju inte tro ... Men tänk i alla fall på Geijer, om jag inte har kunnat hjälpa er med något annat, så var väl alltid det något att tänka på – – –

När man säger fy! – aldrig så milt – menar man skäms!

Och när man säger synd, last – menar man fy!

Säger man fy! till en som skäms, menar man kanske: ”Låt bli att skämmas!” – men verkan blir att vederbörande skäms ännu mer: han skäms som förut över något annat och skäms dessutom numera över att han skäms.

Malin hämtade föga tröst ur det trösterika Geijersordet: ”Sorg är synd, ty tillvarons innersta är salighet.”

Föga mer ur katekesens ord: ”Missmod, förtvivlan och andra svåra synder och laster.”

Hon hopade synd på synd, eftersom hennes sorg växte, och last på last, eftersom hennes förtvivlan ökades.

(Ur ett brev från Dagny Ritzelius i seminariets studentklass till en före detta skolkamrat.)

– – – Moral är då en väldigt konstig sak ibland, till exempel: vad är det för omoraliskt att ha svart sammetsband om pannan? Är det för att det är modernt? Tre flickor i klassen har lagt sig till med det, du vet så som på gamla renässanstavlor, och det måste ju erkännas, att Mia Lund klär det som skrutt, men de andra klär det rätt bra.