I alla fall är det då ingen moralisk angelägenhet – för det anses det väl som, när rektorn använder en del av kristendomslektionen för att bekämpa det. Det gör man väl inte för att bekämpa något oklädsamt (då skulle det aldrig hinna bli någon kristendom i vår klass) – fast på rektorn lät det som om hon bara menade att det var oestetiskt, men nuförtiden heter det alltid så, om man vill vara fin och ändå predika moral. Hon uttryckte sig ungefär så här: ”Tycker inte ni också, att det är bra dumt att ställa till sig så konstigt som möjligt i håret, när man ändå inte blir ett dugg vackrare av det?” Sammetsband sa hon inte, och ingen annan sa något heller till en början, inte de skyldiga heller, vad skulle de för resten haft att invända mot den allmänna satsen, att det är bra dumt etc. (se ovan)? Det är klart att inte de heller skulle klätt sig i sammetsband, om de inte själva tyckte att det klädde dem! Huvudsaken var emellertid att inte rektorn tyckte det. Och då rätt som det var hov en alldeles oskyldig upp sin röst och försvarade konstrika koaffyrer överhuvudtaget med gråten i halsen! ”Visserligen är det sant – klonk”, sa hon, ”att man inte blir vacker av att försöka göra sin kamning vacker, klonk. (Klonk betecknar sväljljud, förstår du väl.) Men, klonk, om man skulle dra åt håret alldeles, så skulle det ju bli rent anskrämligt fult – på somliga”, lade hon visligen till, för rektorn har just den frisyren, den åtdragna. (Malin Forst, som sa detta, har inte tillstymmelse till sammetsband, tvärtom from lök i nacken, mittbena och gardiner över öronen och är för resten så flärdfritt klädd, att mer kan man inte begära av den sedligaste lärarinna!) ”Det är säkert ingen människa, som har något att anmärka mot fröken Forsts kamning”, sa rektorn torrt, men rösten lät road, rektorn har sinne för det komiska, fast inte alltid när det gäller henne själv, men det kan väl ingen ha riktigt. Alla satt och hade mer eller mindre roligt, men ingen sa något mer, och rektorn väntade förgäves på samvetets röst från de verkligt skyldiga. När tystnaden började verka löjlig, suckade hon och sa: ”Så är det, de som inte är menade, de tar åt sig, och de som är menade, för dem är det som vatten på gåsen”, och övergick till evangeliernas metodik. Jag tycker om rektorn i alla fall, hon är väldigt hygglig och har som sagt humor. Sen efter lektionen frågade jag Malin Forst, om hon verkligen inte hade begripit, att det var sammetsbanden. Nej, då gjorde hon stora ögon, dem hade hon inte kommit att tänka på! (Gud vet, om hon alls hade sett dem, hon är ett sådant där professorsfrö som varken ser eller hör.) Men hon visste nog egentligen, sa hon (och såg ut som om hon tänkte bekänna en dödssynd) – att det i själva verket inte var menat åt henne! (!) ”Du var väl arg förstås”, sa jag, ”och det vare dig förlåtet och mer till!” – ”Det var jag också”, sa hon, ”men ett tag lyckades jag verkligen också inbilla mig, att hon menade mig – och det ångrar jag så förfärligt nu, för det var ju direkt ohederligt! Men jag kunde inte låta bli! Varför kunde jag inte låta bli, kan du förklara det!” – Det där betyder helt enkelt att Malin Forst är en viktigpelle, inte så lite skenhelig men först och främst viktig och högfärdig. Hon kan gärna svälja och klunka ett slag, det borde göra henne gott – jag fruktar bara, att hon klunkar av ilska och inte av förkrosselse. – – –

(Ur ett brev till föräldrarna från Rut Kellgren i seminariets studentklass.)

– – – Det är långt ifrån alltid som andan är som den skall. Det är många, som bestämt inte har gjort klart för sig, vilken bana de har valt. I vår klass förekom det, att några flickor klädde sig mer som kokotter än som lärarinnor, åtminstone vad hårklädseln beträffar, men de fick också sin välförtjänta skrapa av rektor, och nu har de ändrat sitt yttre. Det inre ändras kanske inte så lätt, tyvärr.

Vid samma tillfälle förekom det också, att någon liksom för att försvara dem låtsade sig träffad och var förfärligt upprörd över rektors ”orättvisa”. Jag tror inte det var bara skådespelarkonst, då hon halvgrät av indignation. Men vad är det med sådana människor, som liksom sitter på spänn för att girigt suga upp anklagelser att få försvara sig mot? En grundlös lust till kritik, skulle jag tro, som är för feg att öppet våga sig fram i något verkligt fall och därför tar till sådana förevändningar. Man bör väl för övrigt pröva sig lite var, det ligger något liknande i när vi alla blir ”sårade”, och det är mycket frånstötande. – – –

(Ur en dagbok, skriven av Gertrud Wolmar i seminariets studentklass.)

– – – Jag kan inte bli kvitt en obehaglig händelse som inträffade i dag. Jag måste skriva ner den i dagboken.

Det hade varit diskussion i pedagojan, som det så ofta blir, och Malin Forst hade talat mycket och länge, som hon så ofta gör. Hon har något så ytterligtgående i sina åsikter, som redan det berör mig på något sätt – opassande! Den här gången hade hon häftigt och vältaligt, som om hon glömde allting omkring sig, förfäktat ytterligtgående åsikter om våra skolkunskapers onyttiga natur. (I och för sig är ju redan det överdrivet – även om de inte precis kan frälsa vår själ, kan de väl vara bra att ha för det! I alla fall vågar jag påstå, att hon menar något med vad hon säger, hon pratar inte, som så många av kamraterna tror, bara för att ställa sig in hos lektor Senander.)

Efteråt kom i alla fall Dagny Ritzelius fram till henne och sade:

”Du håller då verkligen föreläsningar som om du vore professor minst. Är det för att visa din kolossala intelligens? Den känner vi väl till ändå minsann.”

(Dagny Ritzelius är inte dum, men hon tar bestämt fel här.)

Det var nästan otäckt att se Malin Forst efteråt: hon stod med huvudet böjt och axlarna hopdragna som en igelkott, och när hon äntligen såg på mig, syntes det att hon höll på att brista i gråt. Hon sa: ”Ibland ville man helst kasta sig ner på golvet och be alla om förlåtelse! – Men där får man sukta, för när man ger efter och gör det – då är man förlorad!”

Det allra otäckaste var hennes listiga småleende, då hon sade det sista! Det var framtvingat, det förstår jag, hon hade ju ingen anledning att skratta, men det var som om hon behandlade livshemligheter – och vad angår mig hennes livshemligheter – nej, jag kan inte uttrycka det i ord! På mig gjorde både orden och leendet ett så beklämmande intryck som något sjukt, sjukt, sjukt – att jag fick lust att spotta på henne och sparka henne!

Och ändå är det ju inte rätta sättet att behandla en sjuk människa, som det ju är synd om, och jag skämdes, när jag tänkte på det. Särskilt som Malin Forst har sina goda sidor också. Men jag urskuldar mig med att så måste det väl vara: det är hälsans reaktion inför det sjuka. Jag behöver ju inte sparka och spotta bokstavligen. Men jag kände ett sådant äckel inför alltihop, och jag tröstar mig med att jag hade biologiskt rätt.

Eller var det bara för att jag inte tycker om att känna medlidande? – – –

Ingen vet från början, vilka han har rätt att kalla, sitt folk.