Man föds inte till det, fast det heter så. Man lär sig det inte i skolan, fast det kan tyckas så. Men under livets gång letar man ut det.

En kunskap som inte ligger nära till hands. Ur strömmarna skymtar då och då ett ansikte, som hör en till ... Men nej, det är inte ansiktet, det är en händelse, en bestämd situation, där någon spelar en viss roll, som är min roll, min innersta och egnaste roll, plågsam eller behaglig, men den som jag är född för och alltid måste upprepa – och utan att jag precis gör klart för mig den saken, med rollen, känner jag instinktivt: det är ju jag, som står där – det är ju vi ... Om man är aldrig så rädd, aldrig så fredlig, känner man i alla fall i den minuten en obegränsad villighet att träda i bräschen för och understödja detta nyförvärvade andra jag, lika självklart som man måste stödja sig själv och inte kommer på den idén att lämna sig själv i sticket. Nej, det är inte ansiktet! Underbara ansikten kan gripa en med sin renhet och med sitt skarpt tecknade öde, men de heter alltid ”du”, aldrig ”jag”. Däremot, den man finner i rollen, han må vara värd ens avsky eller ens beundran, likafullt har han alla kamratskapets anspråk att ställa, och det finns ingen vägran. I morgon kan han vara en främmande igen och kanske fiende – just nu, så som sakerna står, är det vi ...

Men det dröjer länge, innan man har mött tillräckligt många för att veta vad det är för en situation, denna som är lösen för ens folk, och innan man vet vilken strid det är, där man ovillkorligt tvingas att bli sina kamraters kamrat. Man märker det för var gång, men man kan inte sammanfatta. Det kan tyckas vara så löjliga och obetydliga händelser, som kallar den viktiga, fasta, ödesgivna gemenskapen i dagen, att man helst vill skjuta undan alltsammans. Och ändå visar de små tecknen väg till de stora strömdragen.

Malin Forst, den flärdlösa och förtvivlade Malin Forst, brydde sig inte om att hålla fast frågan, varför hon hade gjort de sammetsbandades sak till sin – och så häftigt, som hon knappast någonsin annars uppträdde. En obetydlighet, snart glömd.

Men hon gick omkring och sökte bland dem hon mötte – sökte händelsernas tecken, som skulle säga: ditt folk.

Det försökte möta henne från någon som var död, en stor diktare. Skräckslagen av igenkännande läste hon:

Du säger: ”Kom hem till din faders gård

att kyssas av fadersläppar!”

– din kärlek är mig för bitter och hård,

den smeker och kysser med käppar.

Med slag du renar, med knivar du tvår,

mot din kärlek jag hårt vill mig värna,

det känns som du tvådde så fläckar och sår

som livskraft och ljus ur min stjärna.

Du tvår med din lut min stjärna ren,

den varder så ren som ett vatten,

då varder så tomt min stjärnas sken

som en vattnets avbild av natten.

Ditt folk!

Men han var så hårt beslutsam, så fruktansvärt, överilat, hädiskt beslutsam:

”Där vill jag slockna i ensamhet långt bort från din hatade flamma ...”

Det var att ställa sig på den andra sidan, upprorssidan.

Vad det ändå måste vara för en stor lättnad att resolut ta upprorets parti, falla utan ånger, riktigt falla på allvar ... Och han föll, men han föll som en Herrens ljungeld ...

I nästa ögonblick sjönk hon samman i förfäran över sina drömmar.

Det var en annan sak med Fröding. Han var ju sjuk, men hon ...

Eller vax hon också ...?

Nej, det var en annan sak. Om en annan, verklig person, som man har sett i ögonen, är det omöjligt att tänka, att han skulle vara fördömd. Det kan man bara veta om sig själv.

Den som vet med sig något sådant, han har inget folk. Han är ensam.

Men ändå inte alldeles ensam. Ibland kan man stryka tätt förbi en annan, som man varken kan nå eller hjälpa, och finna ett slags tröst i att också det tröstlösa är gemensamt, att också det kan delas, åtminstone därigenom att det har givit en bättre möjlighet att förstå. Där finns ingenting att göra, man kan inte räcka ut handen, det är inte alls troligt att också den andre skulle märka samhörigheten. Men man kan nicka åt honom som mot sin egen spegelbild och känna sig ha någon att föreställa sig och hålla fast i tvärsigenom ensamheten.

Malin hade känt igen en liten pojke i ettan, en som förr hade bott i Tullinge och som hon hade mött där en gång som hon aldrig glömde.

Det var förra hösten. Malin kom från tåget och slog just upp kragen på sin vinterkappa, som nyss hade visat sig nödvändig att ta till i rusket och blåsten. Då stod just denne Magnus Anderson framför henne, blåfrusen och huttrande, med bara fötter och ben och trasig tröja. Hon kände händelsevis igen honom från en barnfest.

– Snälla tant, sade han hest, ge mig en slant, pappa är sjuk och mamma är så ledsen, vi vet inte vad vi ska ta oss till!

Malin hade ingen slant att ge honom, men händelsen skar genom henne som en kniv.

Hemkommen berättade hon historien för mor, och kan vi inte hjälpa dem på något sätt, tänk dig, barfota i det här vädret ...

Modern verkade förbluffad och indignerad mer än medlidsam, och det kom fram dels att herr Anderson senast i dag gått förbi på väg till skolbygget, frisk och färdig, förmodligen för att söka arbete (vilket han tydligen inte fick, för han kom tillbaka med mulen min) – dels att Sytomtarna alldeles nyss hade givit både strumpor, skor och ytterkläder åt såväl Magnus som hans småsyskon.

Malins känslor hade varit blandade och osäkra. Å ena sidan var sådant uppenbart bedrägeri och gjorde henne uppbragt och full av förakt. Å andra sidan måste man säga sig, att utan skäl skickar väl ingen ut sina barn för att tigga, antagligen hade Andersons det inte alltför fett trots Sytomtarna. Men att ta ifrån honom strumpor och skor och köra ut honom barfota i regnet ... Det var större utsikter att få något då förstås ... Vad som stod fast och orubbligt var att Magnus Andersons fötter var lika bara, hans näsa lika blåfrusen och regnet lika kallt, hur ohederliga eller hur nödlidande föräldrarna var. Och just detta, som ändå var den springande punkten i hela saken, stod inte till att hjälpa, tydligen inte genom gåvor, och inte heller genom att Sytomtarna underrättades och drog in sina välgärningar.

Kanske det resultatet, som inte var något resultat, av plågsam hopplöshet, av förlamning, hade legat kvar i minnet som något osmält – nu dök det i alla fall upp igen. Där satt Magnus Anderson, nu i hel tröja och med strumpor och skor, men alltjämt med något förkrympt och skyggt i väsen och röst. Hela tyngden av det obotliga, det som ingen med full rättvisa kunde göras ansvarig för och ingen bättra, det till synes meningslösa lidandet, som inte kunde kastas av men bara fick bäras och bäras och tålas och tålas – vällde över Malin som ett tecken på tillvarons innersta natur. Lägga händerna i knät, skälva och se på. Dra av sig strumpor och skor, ge sig ut i regnet, sträcka fram handen och säga: ”Snälla tant ...” Det var inte mer med det.