Den, för vilken allt har blivit så intimt, måste tiga.

Han såg upp från tallriken, lät blicken vila på Malin. Spänningen steg.

– Såå? Är det sådana tankar de blivande uppfostrarna får på seminariet, så betackar jag mig för de lärdomarna. Om en fattig pojke stjäl, så är han en tjuv – om en rik pojke stjäl, så är han sjuk! Jag för min del skulle säga, att han är en lymmel och en skam för sin familj. Så olika kan man tänka här i världen.

– Inte menade jag så ... stammade Malin.

Fadern såg på henne länge och sade lågt och långsamt, med föraktets eftertryck:

– Varför säger du så då?

Om hon ändå hade kunnat förklara alltihop – om hon hade kunnat breda ut sitt innersta framför honom på bordet för att visa, att hon menade på helt annat sätt – inte att upphöja den rike på den fattiges bekostnad – hade han verkligen glömt, hur han for ut mot henne häromdagen, då hon försvarade, att de obesuttna hade majoritet i kommunala angelägenheter – och då hade hon måst skämmas för att hon hade stått på de själviska fattigas sida mot kultur och osjälviskhet – nu fick hon skämmas för att hon ställde sig på de ohederliga rikas sida mot de hederliga fattiga ... Hur man vände det, var alltid rätten på fars sida. Även om man från början tyckte, att man självklart hade rätt – bara man hörde hans hånande röst, var all säkerhet borta. Mot far kunde ingen ha rätt.

I alla fall skulle hon haft en del att säga till sitt försvar – – – om inte störtfloden av tårar hade överväldigat henne, det ständiga, ovälkomna slutet på allt. Hur hon än kämpade emot med knutna händer, kom hon inte längre än till att kväva snyftningarna, medan tårarna likafullt strömmade över kinderna.

Pojkarna växlade en blick av samförstånd. Den betydde: ”Jäntor!”

– Jaså, är det så nu igen, det var då också märkvärdigt! sade fadern. Är det absolut omöjligt att säga ett enda ord, vad det vara månde, i sitt eget hus, utan att det blir scener och uppträden! Varför häver man ur sig sådana dumheter då, när man sedan inte kan tåla, att de diskuteras! Fruntimmer!

Mor sade ingenting, men hon led, och i det här fallet måste hon ju obetingat stå på fars sida. Hon hade lärt sig tiga och smälta, och det var längesedan hon grät. Man kan anpassa sig, när man vet att man måste. Malin borde väl känna far tillräckligt för att veta, att man inte fick komma med sådana där moderna fraser, som försvarade dåligheten. Det dröjde, innan man kom till botten med fars stränga karaktär, det visste hon av erfarenhet, men Malin borde haft tid till det, hon var vuxen nu.

Är det brödet, som mor skär ? Malin ser rörelserna som genom en imma. Vem eller vad är det egentligen hon skär, när hon lägger all sin kraft i kniven? Nej, ingen människa. Men något som hon ogillar hos en människa, något som borde skäras bort.

Malin skrämmer både far och mor utan att förstå det själv. Ovänligheten, som alltid ligger på språng, är åtminstone från mors sida mest ängslan, men det hör inte Malin. Hon hör anklagelsen, men hör inte fruktan bakom anklagelsen.

Efter kaffet, då föräldrarna blivit ensamma, sade fru Forst med nedslagna ögon:

– Gustav, tror du inte ändå det vore bäst att gå till doktorn med Malin?

– Kanske det, sade mannen.

På den kalla, tillknäppta tonen hörde hon, att han egentligen ogillade förslaget. Den smalt slutna munnen sade utan ord: Pjosk! Griller! Hysteriska fruntimmer!

Hon satt rådvill och tyst en lång stund och undrade om hon skulle våga ta tonen eller orden på allvar, eftersom de motsade varandra.

– Ja tror du inte det behövs så ..., sade hon äntligen undfallande och blygt.

Men i hans grå ögon hade vaknat något som liknade ömkan. Hans blick strök milt och flyktigt över hustrun, som om hon vore ett stackars litet djur vid hans fötter, ett fegt, men på sitt sätt ändå rörande litet djur utan egen vilja. En blick som lyfte och bar: vilka fel han än hade – andligen stark var han mer än för två. Hon såg tacksamt upp: vad hon hade väntat länge på det uttrycket i hans ansikte! Å Gustav!

– Vad du tänker i det här fallet, borde du i varje fall veta lite säkrare än så. Min mening är att du åtminstone kan försöka få henne med dig till doktorn, svarade han.

– Hon har själv bett om det.

– Så! – ja det var ju också ett skäl! Det skulle för övrigt förvåna mig mycket, om en doktor kunde göra något åt den här saken. Det är en fråga om uppfostran, inte om medikamenter.

– Men du menar ändå, att man kunde göra ett försök?

– Ja – gå du.

Efter sitt korta ögonblick av kärlek vände han sig åter bort med förakt från hela det kön, som låter kuva sig.

Vilken doktor? – En som tog saken lugnt och hade en förståndig syn på tillvaron. Det bodde en doktor Ringström i Lärkstaden, honom hade en god vän till fru Forst rekommenderat: han var så klok, han tog allting så humoristiskt; själv hade hon en gång svalt en stifttand, och då hon i förfäran ringde till doktor Ringström (som ju visserligen var nervspecialist men i alla fall läkare och hennes goda väns man), svarade han bara: ”Så synd om dig, Elsa, stifttänder som är så dyrt.” – Då var hon ju tvungen att skratta, och så hade hon blivit lugn igen.

Elsa var inte den enda, som talade väl om doktor Ringström. I vida kretsar kunde man höra likartade omdömen: en förståndig människa; en man med verklighetssinne; en person som har sett mycket och vet mycket; en av de världsvisa.

Detta gjorde ett gott intryck på fru Forst. I ett fall som Malins var det viktigast att det var en förståndig karl. Så telefonerade hon, och det bestämdes, att Malin skulle dit på söndag, eftersom hon slutade seminariet så sent på middagarna och helst inte borde skolka från arbetet.

Söndag morgon stod hon vid fönstret och såg ut över backen, där solen lyste på snön. Sol eller mulet, snö eller grönt, det var ju detsamma. Det var långt borta som i en annan tid. I förrgår blåste ett träd omkull och vispade med kvistarna mot rutan.