Malin satt kvar utan att egentligen lägga märke till det. – Vad var det? ropade modern och rusade in från rummet bredvid. – Ett träd, som blåste omkull, tror jag, svarade Malin utan att vända sig om. – Och du ska vara nervös! suckade modern. – Men träd som blåste omkull nådde inte Malin. Allt sådant hände där ute, utanför muren. Innanför muren var bara ett: ångest. Den fyllde alla tomrum, utan form, utan innehåll. Den var allt. Så stod hon här och såg, att solen sken på snön där ute i den oåtkomliga yttervärlden, och tänkte: Är det sant, att något skall bli förändrat nu? Och vad? Kan de hjälpa mig? Kan de bryta igenom muren?

Hon var knappast person mer. Hon var ett kolli, som kunde sättas och ställas var som helst, bara inte gå av egen drift.

– Kan du inte fara, ensam? frågade modern. Jag tycker det är så onödigt att jag ska behöva fara med, det är nätt och jämnt jag hinner ut igen för att koka soppan, och det är ju ändå dig han ska tala med, jag vet ju inget. Sätt på dig kappan nu och far ensam!

Långsamt, långsamt gick Malin mot tamburdörren för att lyda, men där stod en stol, och där sjönk hon ner. Gråta, måste hon gråta nu igen, ja, hon måste gråta, för hon kunde inte gå ensam. Och hon brydde sig inte om att skämmas mer, nu var det slut på hennes stolthet. Det som var starkare än hon fick väl ta henne, hon orkade inte kämpa emot längre.

Modern ryckte upp henne från stolen och tog på sig ytterkläderna, medan Malin långsamt följde hennes exempel.

Ute hade det redan börjat töa och sedan frusit igen och så i dag börjat töa upp en gång till – vägarna var hala, med isgata. Malin förstår inte, hur hon skall våga gå dem. Hon inser själv, att det är svagsint – mor går där ju – men hon kan inte uppbringa den väldiga energi som behövs för ett sådant vågspel. Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara, att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Så vill mor i stället, och fastän Malin inte vågar själv, orkar hon inte heller sätta sig till motvärn mot en annan starkare vilja. I kampen mellan två sorters svaghet segrar den värsta – så går hon ändå, fast under skräck och vånda.

Nej, man tror inte att man hinner till tåget, och när man väl har stigit på, tror man inte, att det någonsin skall sätta sig i gång. Vilka träd och buskar och villor som flyger förbi är ju detsamma, det lär väl vara de gamla vanliga förresten, det underliga är bara att tiden också går. Men aldrig, aldrig går den förbi, det kommer ny och ny tid med samma ångest, den tar aldrig slut, den är outtömlig. Varför är den så outtömlig? Varför kunde det inte säga, punkt och stopp en gång?

Äntligen släpps de in i doktor Ringströms söndagstomma väntrum.

Ville man göra sig besvär med att ta reda på doktor Ringströms livshistoria, skulle man få se, att hans rykte för världsklokhet tycktes vila på goda grunder. Redan hans kamrater från skolan kunde intyga, att det inte berodde på bristande intelligens, om Sixten Ringström aldrig blev något ljus i klassen. Snarare på bristande ambition. Kanske hyste han redan då en instinktiv skeptisk ringaktning för en alltför beskäftig vetgirighet, kanske anade han redan då hur alltför snart man kom till botten med tingen. – Efter skolans slut begagnade han sig emellertid av sina möjligheter som en rik mans son, och under en rad långresor kom han i tillfälle att se stora delar av världen vid en ålder, då de flesta knappt har sett mer än födelsestaden. Han hade verkligen fått uppleva en hel del, det förstod hans bekanta av korta antydningar och anekdoter, men något utförligare berättade han aldrig, antingen det berodde på att han nu hunnit alltför långt förbi sina ungdomsupplevelser för att längre ha något nöje av minnena, eller på att han redan dåförtiden trots sin ungdom haft något av Predikarens vishet som en medfödd besvikelse i blodet. – Det var för övrigt under dessa resor han kom att slå in på den medicinska banan, så underligt det låter, av intresse för vissa yttringar av malaria, som väckt hans uppmärksamhet i tropikerna.