Här är det inte fråga om någon förvrängd uppfattning av fakta, utan om en specifik värdesättning av fakta, följaktligen ingenting som har att göra med ”sanning” och ”lögn” i intellektuell mening. Alltså: ja, det är så, millioner människor har mött den personlige Guden i sitt eget inre, i historien, i hans budbärare, och klarast och ojämförligast i Människosonen. Och ser man historiens gestalter i det ljuset, då får man klart för sig, hur absolut ovidkommande de synpunkter är, som vi i vår moderna hygieniska fåvitskhet lägger på de stora frågorna. Vad betyder det, om de stora gudshängivna då och då lät sin fromhet ta sig uttryck, som ni skulle vara böjda att kalla patologiska – och jag med, kanske, i den mån jag är fången i vår tids fördomar. Det gör vi nämligen ut ifrån en annan värdesättning än deras, och en lägre, en oerfarnare värdesättning. Ni kallar Luther en nevrotiker – jag kallar honom en andligen kärnfrisk människa och ett snille. Jag kan också säga, att hans värdeskala, och andra kristna människors före och efter honom, var en sund värdeskala, eftersom den utgick från upplevelsen hos dem som nått högst och sett längst, medan den moderna världsliga värdeskalan är osund, därför att den dömer nerifrån, ser de allra högsta andliga företeelser ur den andligen – märk andligen, inte nödvändigtvis intellektuellt – outvecklades grodperspektiv.

Humanisten. Det är ju gott och väl, att du har starka och bestämda upplevelser av värden. Men varför tror du inte att vi hedningar också kan ha haft det, och med helt andra skiftningar och graderingar än du? Eller varför tror du att andra har fel och du har rätt – om man nu kan tala om rätt i fråga om värde? Vad jag avskyr er grova moralister samt och synnerligen, därför att ni förväxlar två absolut skilda ting: det ena är era privata inre skönhetsupplevelser – och jag medger visst, att det är de som ger livet ljus och färg, men de kan ju växla hos olika individer för det – och det andra är vad jag verkligen skulle vilja kalla moral, nämligen vissa regler för vårt handlande, märk väl vårt handlande, inte vårt tänkande och kännande, som hindrar oss från att äta upp varandra alldeles. Ju mindre man blandade ihop de båda sakerna, dess bättre vore det. Är det inte en förbrytelse egentligen att hämma och skrämma och förvrida det ömtåligaste av allt, det som bara kan utveckla sig självmant som en ömtålig blomma – var inre etiska (eller om ni så vill vår inre estetiska, eller om ni så vill helt enkelt vår inre hygieniska) väljande instans, vår subtila andliga kärlekskraft – hämma och skrämma och förvrida den med bud? Och å andra sidan – så bottenlöst dumt att blanda in era privatestetiska synpunkter i allt som rör samhällsfunktionerna – jag tänker då mest på lagarna, men också på annan uppfostran – där avsikten borde vara en så gnisselfri och så lite märkbar skyddsmekanism som möjligt för medborgarnas liv och välbefinnande, men inte att skapa beläten efter era estetiska fordringar!

Teologen. Så mycket laisser-aller som möjligt, tycks du mena! Det är lite för slappt för mig, det medger jag. Tänk dig in i de praktiska konsekvenserna: du har en skara barn och ungdom framför dig – vart tänker du leda dem? Vad tänker du ge de unga, då de står framför dig med hela sin törst efter ideal? Tänker du ge dem likgiltighetens stenar i stället för livets bröd? Låta dem treva sig fram på egen hand i mörkret? Nej, jag upprepar det: vi måste utgå från det högsta, inte från det lägsta – och allra minst från ingenting.

Humanisten. Behöver människan ideal, så var viss om att hon skaffar sig dem!

Teologen. Men vilka, om hon inte får någon vägledning? Antagligen kusligt primitiva.

Humanisten. Åtminstone inga påklistrade.

Medicinaren. Uppriktigt sagt tycker jag ni är en smula abstrakta. Jag för min del skulle vilja återvända till det så kallade grodperspektivet, nämligen det empiriska materialet av fakta, det är alltid fast mark, och särskilt då till min egen erfarenhet, fast den naturligtvis inte är stor i det stora sammanhanget. Men jag tänker på sådana nervpatienter, som jag har sett, dem känner jag betydligt bättre till än legendens stora gestalter. Nämligen, jag känner inte bara till vad de säger sig vara och de ideal de lever efter medvetet, utan också en del andra perspektiv i en annan dimension, skumma områden, som de inte känns vid, men som finns där i alla fall. De finns där och skapar sina egna skräckgestalter, som lever och frodas trots alla viljans ansträngningar. Det kan tänkas, och det verkar inte helt osannolikt, att deras ideal var för trånga – att det var en alltför stor del av deras inre krafter, som inte fick plats där innanför utan blev tvungna att etablera eget hushåll till förfång för grannarna. Håller det streck – då skulle jag vilja kalla sådana ideal osunda. I varje fall för vederbörande. Och kanske överhuvudtaget – vi tycks ju i alla fall vara rätt lika skapade. Dina helgonlegender har också en del att berätta om den saken. Visa mig helgon, som bar sitt helgonskap utan att också bära med sig sitt lilla privathelvete av värre art än en vanlig dödlig brukar bestå sig med! Men visa mig dem inifrån, inte så som legenden har förgyllt dem! Då ser de nog lite annorlunda ut, skulle jag tro. Mindre avundsvärda!

Teologen. Avundsvärda! Ja, från synpunkten av din lyckomoral kanske mindre avundsvärda! Och ändå vet du ingenting om deras vinning! För resten är det lindrigt talat osanning, att alla fromma skulle ha det så svårt. Men jag vill gå så långt, att jag påstår, att en människa, som från din synpunkt bara är en stackars nevrotiker, ur högre, andlig synpunkt kan ha nått en ädlare hälsa än en så kallad sund ät- och sovmaskin, som springer omkring och gör sig bred i sitt sunda förnuft och sina naturdrifter. Stackars fattiga människobarn, som inte har blivit delaktig av andens liv med den ångest det innebär – han vet inte heller hur det är att bli förlossad från den ångesten.

Humanisten.