Jag kan verkligen inte finna, att det skulle vara sundare att förlyfta sig känslomässigt än att ha en vanföreställning, till exempel att man är fågel och kan flyga. Blir det inte samma slut på det hela: livet motsäger oss – fakta ger oss en stor röd bock i kanten.

Teologen. Jag har inte heller talat om att förlyfta sig. Jag har bara sagt, att lyckomoralen är en dålig moral, och att man inte bör vara rädd för prövningen och lidandet: guldet luttras i eld, och ”stridens och smärtans mystär” är det sista vi skall vara otacksamma för. Nej, förlyfta sig tror jag ingen behöver, som har tro som ett senapskorn. Tvärtom tror jag att många av invånarna på våra sinnessjukhus aldrig skulle behövt falla offer för sina ”sjukligheter” – som från början kanske bara var elakhet eller lättja eller andra onda böjelser – om de hade lärt sig en så enkel vana som att var dag be sin morgonbön med allvar och uppriktighet. Då skulle de kunnat bjuda både yttre och inre stormar spetsen på ett annat sätt än när de bara har denna världen att stödja sig på. De skulle haft svårigheter och frestelser, de skulle stridit och lidit, ja säkert, men de skulle kanske ha segrat. Men där har ni en allvarsam följd av era biologiska betraktelsemetoder! Det är alltid bekvämare – till en början, naturligtvis, sedan tar det en ände med förskräckelse – att skylla på ”sjukdom”, som man inte kan göra något åt, än att allvarligt och redligt ta itu med det svåraste och envisaste av allt: synden – som ändå har ett, men bara ett, säkert botemedel: förlåtelsen. Men springer man ifrån den, springer man till världsliga läkare och andra kvacksalvare på själens område för att bli av med sin känsla av synd och skuld – då har man sålt sin förstfödslorätt för en linssoppa. För att inte säga: då har man sålt sin själ.

Medicinaren. Det där vet du ingenting om, du bara tror!

Teologen. Jag vet det av erfarenhet. Som om ni ”visste” mer eller ens så mycket med alla era påståenden och hypoteser!

Medicinaren. Arbetshypoteser! Vi villåtminstone leta oss fram till ett vetande, ser du, men du vill inte veta, du bryr dig inte om att leta dig fram – du är färdig redan – du vill bara tro!

Teologen. Åtminstone är våra etiska grundvalar färdiga och fasta, och det är något annat och mer än vetenskapen någonsin kan nå! Annars behöver vi nog också söka och kämpa, i allmänhet ganska bittert och hårt, skall jag säga dig! – ”Bara tro!” Som om det vore ”bara”! Vårt faktiska ”vetande” är ju en fläkt, i morgon har era lärobyggnader ersatts med andra, som i sin tur skall rivas för att lämna plats åt ännu nyare, modernare ...

Jag kommer att tänka på något som H. C. Andersen ganska vist har sagt i en av sina visa sagor: ”Tron har allt, och vårt vetande är ganska ringa!”

Medicinaren. Menade han, att det skulle vara ett bevis för trons överlägsenhet över vetandet?

Teologen. Det låter så!

Humanisten. Jag skall be att få påpeka, att diskussionen har sjunkit ner till ett mycket lågt plan, fast kanske ingen av herrarna har märkt det! Faktiskt tycks vi ha förirrat oss tillbaka till den föråldrade intellektualistiska problemställningen igen. Men är det inte en lapsus, som tål att tänka på? Skulle det verkligen vara möjligt, att värdena står oförändrade, när fakta visar ett nytt ansikte? Jag tror det inte. Jag tror de förändrar sig också.

Teologen. Det är ju omöjligt. Vad jag har upplevt som värde, kan ingen ta ifrån mig.

Tystnad, varunder alla tre försjunker i sina egna funderingar.

Vilken ond hövding leder molnen, då de samlar sina härar i mörkt järn, omringar himmelen, skakar sina sköldar och drar till storms för att röva ljuset ur världen?

O Herre, Herre, är inte heller du oföränderlig? Hur kan ditt ansikte i vår själ mörkna och förvandlas från den ena dagen till den andra? Hur kan Fadern kasta sin mantel av ljus och stå fram som Domaren utan nåd?

Icke räknar du släkt, Herre, med avgudarna, som människor gjorde åt sig själva. De är vidunder med djurhuvud, krönta med det dubbla diademet av makt och fasa. De glimmar genom mörkret med gröna kattögon, de spinner av all den grymhet människan lade av vid vägkanten. Med dem räknar du icke släkt, Herre, min Fader!

Men vid världens ände, som stupar lodrätt i mörkret, irrar de levandes tankar som skygga fladdermöss, störtar sig neråt, bländas av natten, hisnar för avgrunden, fladdrar kring branten och hör bara som en avlägsen viskning dånet från främmande hav, som sköljer den vakna världens rötter.

I djupet kan uppstå som en vind eller en andedräkt eller luftdraget kring någon som rör sig. Det är nog för att stupen skall genljuda av åska och flamma av blixtar, och fladdermössen flyr kvidande och gnyende. På bergväggarna skälver det oerhördas skuggor.

Vad vet vi om den Förfärlige!

Makternas schackklubb.

Spelet spelas i alla riktningar.