Motsatsparens kraftmätningar korsar rymden som spända blixttrådar, milliarder fint skiftande kombinationer uppstår och förintas på ett ögonblick. Problemen förskjuts, förvrids, blandas samman, med otaliga lösningar och otaliga hinder. Blicken söker ett enda av de kämpande motsatsparen, på ett enda av millioner fält, och redan det är för mycket för ett mänskligt öga.

Svart öppnar spelet. Det första draget är alltid höljt i mörker och hemlighetsfullt. Ingen vet, vilka möjligheter som löper ut ur begynnelsens knut. Ett nytt liv avlas av encelliga urvaxelser och måste så genomlöpa den långa utvecklingskedjan fram till människan. I sin förhistoriska sömn måste den växande upprepa alla de fantastiska förvandlingarna, upprepa ansatsen och det väldiga språnget, upprepa de spända kraftlägen, ur vilka livet slungade sig mot nya djärvare anpassningar, upprepa årtusendenas vältrande Mississippi av skapelse sammanträngd till ett Imatra på nio månader. Nio månader ...? Kanske genomvandrar embryot verkligen tidsåldrarna. Vid början av varje liv gapar en mörk evighet.

Vit svarar med ett drag, som är lika djupt hemlighetsfullt. En okänd ångest pressar skapelsen, spärrar som orubbliga klippblock och tvingar den in på andra, ännu framkomliga banor, följer formernas skiftningar med sina ständiga hinder, tills den flämtar som förföljd och störtar sig i vilt experiment eller förtvinar i maktlös urartning. Vilka urtidsdrömmar av motstånd och skräck rör sig i fostrets celler, då det hetsas från en form till en annan för att i nästa ögonblick åter tvingas överge sitt forna jag? Havsströmmarnas sugning, då de bär de rörelselösa urdjuren mot undergång likaväl som mot liv? Istidernas dödsaning i reptilernas kalla blod? Den eviga otillräckligheten inför oberäknelig natur och materiens sega tyngd?

Svart går vidare. Skaror av halvmänskliga skuggskepnader tränger sig fram kring det vardande för att uppfånga en glimt av sin egen återspegling i framtidsfröet. Grönögda förfäder, grottludna, med glimmande tänder. Människan, det största rovdjuret, har blivit till, arten med farligare vapen än den sabeltandade tigern och med vildhet nog att utveckla dem.

Vit följer och garderar sig. Från två håll slipar trycket: från jättemakterna omkring – nattmörkret, skyfallen, jordbävningen och rovdjuren, tvingande till plågsam vakenhet, plågsam eftertanke – och från den egna stammen, från närheten mellan människa, och människa, tvingande till behärskning, lydnad, underkastelse, försakelse. Tidsåldrar, då ordning hårdnade, då bud drack höghet ur död och kval, då samhällen utkristalliserades och skiktades – går allt detta som en dunkel dröm genom det som ännu håller på att bli till – eller som en läggning, en dragning, en hårt förvärvad böjelse att skygga, när den hårda rösten talar?

Svart – ett drag rakt på sak. Det växande spränger sitt hölje: födelse. Brutalt som ett lustmord – bristning, blod och smärta.

Vit slår tillbaka efter förmåga. Vävnaderna stramar till som ett fångstnät kring den flämtande fisken. Slungad mot en okänd värld, på gränsen till vaket medvetande, kramad mellan kött och blod i kramp, tills organen, som nyss börjat arbeta, måste kämpa för livet ... Ångest, evig ångest fattar det sprattlande krypet, där det driver genom en födelses virvlar.

– – –

Svart. Jag kommer inifrån, jag rinner som ureld genom tusen hårfina blodkärl, genom välutvecklade känsliga nervbanor. Jag fyller en ännu inte utslagen knopp till mun med min hunger, som all världens härlighet knappt räcker att mätta, jag slår ut i två små giriga vilddjurstassar som en het låga, skälvande på språng, beredd att erövra yttervärlden.

Vit. Jag söker mina vapen där utanför, jag söker det som kan sätta sin mur mot din låga. Och jag finner vad jag söker! Där ute bland de gripbara och åtrådda tingen blåser en röst, som kommer allt att böja sig. Den blåser som storm över gräs, ingenting står emot. Lyckliggörande nådig då den belönar, kall, kall, då den fordrar ögonblicklig lydnad. En metallröst, en bart huggande vilja, förkroppsligad i ljud. Den kommer uppifrån och fyller universum, är själv orsakslös och känner inget varför, annat än därför att jag vill det. Metallisk klang full av outtalat hot – låter skymta ett tomt dött världsallt där kärleken är död – ur ödslig mark stiger övergivna borgar, portarna låsta, fönsterna döda ögon, ingen öppnar för det glömda barnet, och ur himlens skarpa blå sänker sig jordens sista höst ...

Den rösten är min huvudpjäs, som når hur långt som helst i alla riktningar och övertar alla roller. Med den skall jag jaga dig från ställning till ställning, inringa dig, kväva dig.

Svart. Ett fångat vilddjur river och biter.