Jag kallar de grönögda förfäderna ur djupen, de vässar sina flintknivar, de väser sina dödsformler.

Vit. Jag slår dina pjäser, jag gör dem till mina! På yttervärldens rop svarar hon starkt, och du tror det är till din fördel? Så mycket starkare kommer hon också att höra RÖSTEN. Riva och bita? Då får hon sönderslita sig själv. Du hoppas på de giriga händerna? RÖSTEN kuvar dem. Hör du den långsamma metalliska klangen: ”Bort med tassarna! Se men inte röra!” Då faller händerna maktlösa ner. Deras liv går i ide, de vågar inte vakna. Så döda blir de som sällan barnhänder är. Och som om de inte vågade eller ville försvara sig mot den angripande, låter de bita sig av frosten och hänger som violetta uppsvällda klumpar. En olyckshändelse! säger den fåvitske – men jag vet, varifrån olyckshändelsen kommer.

Svart. Jag drar mig tillbaka från de vissna händerna, jag drar mig tillbaka från den sovande kroppen. Barnmun, i dig är jag ännu vaken, där griper ännu min hungriga eld efter erövringar. Kom alla vackra ord, jag skall ge er ett liv, som är starkt som de gripbara tingens! Jag skapar en den synliga världens tvillingvärld av hemligheter och glädje.

Vit. En avskild värld! Den blir ändå aldrig lik den verkliga. Var äger den fast visshet? Var äger den stark strömmande kontakt med andra? – I den verkliga världen tiger hon. Ja, ett gott barn, sådant som alla föräldrar kan önska sig: tyst, vänlig, lydig.

Svart. Du känner inte mina vägar. Drömmar vilda som marritter! Hemliga önskningar och fantasier, fulla av raseri och njutning, sådana som hon aldrig skulle våga tala om för en vuxen ...

Vit. RÖSTEN når ända in i drömmen. RÖSTEN når djupare än drömmen. Drömmen skall dö.

– – –

Svart. Smärta, blod och ångest igen! En ny vändpunkt: puberteten. Nu växer jaget till himlastormare, nu bryter trotset sina klippor. Vad som hittills böjde sig, måste stegra sig i hat!

Vit. RÖSTEN förbjuder hat. Hat är fult.

Svart. Akta du dina pjäser! Din röst kan bli oskadliggjord. Den kan degraderas till en tyrannisk far, mot vilken upproret är en plikt. Den unga människan famlar omkring sig efter nya ideal att hålla sig fast vid, medan hon rycker sig loss från barndomens underkastelse.

Vit. Jag är garderad. Idealet finns där.